Febrig unge, uschalingen!

Det är ju fruktansvärt synd om honom, lillplutten, det är det. Men, jag tror jag blir tokig snart på det konstanta gnället. Nu har han smågnällt hela natten och största delen av den tid som hittills gått den den här dagen. Mina öron är lite allergiska mot gnäll... Hellre illtjut som skaver i hörselgångarna en stund & sen tar slut än konstant gnäll. Jisses, jag hoppas Danne vaknar snart...

Imorse drog jag ut en sväng med Klasse, kände att jag troligtvis kommer bli illamående av tristess om jag ska sitta inne hela dagen. Det blev bara ett kortispass med lite apporteringsträning. Och några inkallningar med pipa. Det gick jättebra :) Han hämtade dummysarna och kom gladeligen in med dom. Jädra duktiggullefining! Elias sov en stund i vagnen medan vi var ute, men eftersom han inte mår bra kände jag att det fick räcka med det lilla vi gjorde. Så vi åkte hem..

...och här sitter vi nu. Med blödande öron, uttråkad till max, med en unge som bara gnäller & en hund som inte kan ge fan i alla barnleksaker på golvet. Pust!

Jag älskar min son, jag älskar min hund. Men just nu skulle en vuxenfika sitta fint. På ett café någonstans. Långt bort.

Vi trotsade regnet och gav oss ut på Elias allra första cykeltur nu på kvällen. Supermysigt! Elias var nöjd & jag tror han gillade det.

Nu har han feber. Det beror förstås inte på cyklingen, men det är ju väldigt typiskt ändå. Vi som har babysim imorgon. Det lär inte bli något badhus imorgon, för även om febern kanske går ner så är han lite snorig & allmänt hängig. Jag har tyckt hela dagen att han känts lite off liksom... Nu sover han och har gjort sen strax före 19, synd bara att den tidiga läggningen beror på sjukdom. Han brukar inte somna förrän runt 20 normalt sett & det är ju skönt med drygt en timmes extra egentid, men det vore ju bättre om han fick vara pigg & kry.

Gullungen!

...

Åh, jag hittade den här bilden på datorn.. Det är Elin och hennes bästa vän Victoria (fotade av duktiga Amalia). Jag tycker den är så fruktansvärt fin! Själva skrattar dom bara när jag säger det, men bilden är så himla mycket dom på något sätt. Äh, jag kan inte förklara, jag älskar den bara, så är det!

När jag vaknade upp imorse var jag övertygad om att solen sken idag med. Regn fanns liksom inte på kartan. Nu är jag besviken, jag vill ha mer sol. Min bleka kropp och mitt trötta sinne behöver värme och ljus. Men istället är det bara dystert grått och blött, och efter att ha sett vädret på tv är jag om möjligt ännu mer besviken.

Jag får helt enkelt ta tillfället i akt och göra allt jag borde ha gjort men inte haft lust med när vädret varit fint. Städa bland annat. Tjohoo, vad roligt...

Idag ska jag till posten och hämta paket. Mina grejer från gundogs har kommit :) Dessutom planerar jag att gå förbi Leffes och kolla efter en cykelhjälm till Elias. Jag längtar efter att kunna cykla igen. Alltså jag kan ju cykla, men jag vill ju att han ska kunna åka med. Någon som vet hur gamla de måste vara för att man ska kunna ha dem i barnsits bak på cykeln?

Jag har frågat google, men svaren varierar väldigt. En del tycker man kan cykla med dem när de är 7 mån, andra när de är ett år. Enligt vissa har det med vikt att göra, andra hävdar att bara de kan sitta stadigt så är det lugnt. Jag minns inte hur gammal Elin var när hon började åka med och jag blir bara förvirrad av att kolla på nätet. Runt året tycker jag känns ganska vettigt och Elias fyller ju om mindre än en månad, så det borde väl kunna vara dags va?

Nä nu ska jag pallra mig ut på förmiddagssvängen med Klas och Elias. Härliga regn, nu kommer vi..hmpf!

Det blir inte mycket skrivet i den här bloggen. För vem har egentligen lust att sitta framför datorn när sommaren gör sitt intåg? Inte jag iallafall.

Idag var vi på öppna förskolan en sväng på förmiddagen. Elias gillar sångstunden, eller ja, egentligen allt tror jag? Alla andra barn & alla leksaker. Han kröp runt och roade sig själv hela tiden. Ännu en gång slog det mig, han börjar bli stor.

Snart behöver han inte mig längre, inte på samma sätt iallafall. Visst är det många år kvar, men jag som sitter här med en dotter på fjorton år vet faktiskt precis hur fort det går. Du går och lägger dig en kväll, vaknar upp och där står ditt barn redo att fightas för sin frihet. En minivuxen, som vet allt, kan allt, förstår allt. Det lilla knyte som låg där alldeles kladdig för inte alls länge sen, är både längre, starkare & smartare än dig, åtminstone tycker hon det själv och vart åren tog vägen, ja det vet nog ingen? "Njut av bebistiden, det går så fort" brukar folk säga. Jag skulle vilja säga: njut av dina barn, alltid!

Efter ÖF gick vi hem, slängde i oss lite mat och mötte upp Malin, Jonna, Ida & drog till skogs. Härligt var det och kaos blev det!

Idag gick Ida spår åt Klasse, jag måste ju börja ha honom att spåra efter andra. Så långt gick det ju bra, han klippte spåret som ingenting och drog iväg med lite drag i linan. Men innan jag släppte på så klämde Ida ur sig den där kommentaren som hon alltid säger när hon har lagt spår: "det blev lite konstigt nu". Och jag svarade som vanligt att det gör ingenting. Konstigt är bra :)

Konstigt i det här fallet var terräng. Terräng som knappt gick att gå igenom. Ni vet såna där små halvvuxna träd som växer så tätt att det är ett enda gytter av grenar, pinnar, barr, kottar, löv och stammar. Man vet inte vart det börjar, man vet inte vart slutar & man vet definitivt inte om man kommer kunna ta sig igenom utan machete.

Men Klas han mejade sig in och jag hängde på. Sen tappade han spåret lite, fast egentligen var det mer att han backade för att han helt enkelt inte kom fram, så han försökte hitta en annan väg till spåret. Det hela slutade med att linan trasslade in sig så in i helvete.

Jag drog och slet, Klas drog och slet och till slut kände jag hur det började ge efter. Sen släpper det, jag hör världens brak och mot oss kommer ett litet träd farande. Klasse får panik. Jag får nästan, men bara nästan panik eftersom det inte passar med en panikslagen hund i denna typ av terräng, speciellt inte när linan sitter fastsurrad sjuttioelva varv runt det lilla trädet som jag lyckats rycka upp med rötter och allt. Jag svär, blir svettig och försöker lugna ner min hund samtidigt som jag drar och sliter lite till, lirkar och pillar och gud vet allt för att få loss den förbannade linan.

Jag lyckas till slut, men känner mig tjutfärdig eftersom min hund absolut inte vill gå framåt i spåret, jag ser tredje apporten ligga snett bakom oss. Mitt i allt kaos har vi älgat förbi den. Klasse vill inte längre och jag tänker att nu är allt förstört, fy fan jag har just pajat allt vad spår heter!!

Jag kliver ut på en stig, sätter mig ner, andas lite. Pratar lite med Klas som redan verkar ha släppt allt och är gladast i världen igen. Jag bestämmer mig för att ge det ett försök till, vill han inte så slipper han. Då pausar vi, kör superenkla spår ett tag, ser till att lyckas till femhundra procent och gör det roligt igen. Men jag backar lite på stigen, går in lite i helvetessnåret och visar på honom där vi tappade när paniken bröt ut..

Det är nu jag tappar ögonen. Och tjuter lite. Fast den här gången av lycka. För vem är det som älgar på rakt in i helvetessnåret? Vem är det som går rakt på tredje apporten, svansviftande plockar upp den, lämnar av och fortsätter som om ingenting hänt? Älskade, duktiga, duktiga hund!

Vi firade med lite bad i sjön efteråt och jag är så jäkla nöjd. Wiie!!

Om tjugonio dagar blir min lilla fis ett år. Jag kan inte förstå att det snart är ett år sen han var ett hjälplöst, litet knyte. Vart tar tiden vägen?

Idag fyller min mormor 90 år. Det är ju rätt gammalt, jag vet ärligt talat inte om jag själv skulle vilja bli så gammal? Hon har överlevt flera av sina syskon trots att hon är äldst. Den ena vännen efter den andra har blivit sjuka eller avlidit, och hon har förlorat två livskamrater. Jag förstår henne när hon säger att det inte finns någon gnista kvar. Jag förstår att hon undrar ibland varför hon blir sparad, varför hon ska behöva gå igenom förlust efter förlust. Hon har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som hon självklart är glad över, men någonstans smyger sig en bitterhet fram och suddar bort livsglädjen. Jag skulle nog känna likadant. Jag vill inte bli 90.

Vi firade henne med stor släktmiddag och när jag såg de bebisar som var med gick det upp för mig hur stor Elias har blivit. Han har liksom lämnat bebisstadiet och blivit mer småbarn. Min brors yngsta är drygt en månad gammal och min kusins yngsta är bara tre veckor. Så fantastiskt fina, små människor. Mjuka, bebisfjuniga med skelande ögon och knappt några röstresurser. Otroligt små, med fingrar i miniatyr, ostadiga huvuden och rörelser som inte ännu inte blvit samordnade. Jag blir lite sjuk.. Jag vill också ha en bebis. Vackra underverk!

Elias är ju så klart också liten, han har också miniatyrfingrar, han är också mjuk och gosig. Men visst är det något alldeles speciellt med en pyttemänniska som ligger som en varm klump på ens bröst?

Min lilla, fina, älskade bebis. Min vackra, perfekta pojke med ett humör som inte är av denna värld (redan). Med en nyfikenhet och en upptäckarlust som ständigt tar honom framåt, framåt. Lilla plutten som aldrig sitter stilla längre, som älskar att pilla med pinnar, kottar, stenar och gräs. Som skrattar och säger "ajaj" samtidigt som han kryper på sina knubbiga ben fram till eluttaget eller vattenskålen. Mysunge som vaknar mitt i nätterna och bara vill kramas, som kryper upp på mig och lägger sitt huvud mot min hals. Som ger mig blöta pussar med öppen mun lika ofta som han bits. Som skrynklar ihop hela ansiktet och drar ner mungiporna innan illvrålet kommer när man tar ifrån honom någonting han inte får ha. Som helst vill äta själv och som hjälper till att klä på sig genom sträcka ut en arm eller ett ben. Min lilla, fina, älskade bebis.

Det har gått så fort. Helt sinnesjukt.

Eftersom solen faktiskt tittat fram flera dagar i rad så har jag varit utomhus. Ganska mycket. Nästan hela tiden. Det har varit hundträning, promenader, valborgsfirande tillsammans med Jonas, Malin, Amanda och Ida i Vånga hos Sandra med familj, grillande och cachejakt (både dag & natt). Man brukar ju säga att en bild säger mer än tusen ord. Så här kommer en hel kavalkad :)

Så där ja, nu har jag väl sagt en sisodär tiotusen ord om vad jag/vi gjort sen sist.

Jag blir så trött på all skit! Trött på min strumpätande knashund, förbaskade hundskrälle som inte förstår att strumpor absolut inte ska vara i hundmagar. Trött på E & D som inte kan sluta sprida dessa förbannade strumpor omkring sig trots att jag ber om det gång på gång. Är det för mycket begärt att lägga dom i tvättkorgen på en gång? Jag kräver inte mycket, och ändå så är det så jävla svårt tydligen!

Jag är trött på pengar, trött på att vara fattig. Trött på att leva på föräldrapenning. Jag har hur mycket som helst som jag skulle vilja ha, för att inte tala om allt som jag skulle behöva. Men det får vänta, saker prioriteras bort & varje inköp måste planeras så jag blir spyfärdig!

Jag är trött på att bo här, trött på att bara ha ett badrum. Som dessutom är så litet att man knappt kan vända sig om där inne. Trött på att lägenheten är så sliten och gammal, det spelar ingen roll hur mycket man städar för det ser ändå inte rent ut.

Jag blir galen på min fot. Och lite smått kan jag inte låta bli att undra om det är något annat än en stukning? Det gör så jävla ont hela tiden. Värker och sticker. Den är fortfarande svullen och nu har jag dessutom blivit stel i den. Det känns skitkonstigt och jag blir rastlös, retlig och tjutfärdig när jag inte kan gå så mycket eller så fort som jag vill!

Annars är det skapligt. Igår köpte jag en ny vagn till Elias, en baby jogger city mini med 4 hjul. Det blir vår så kallade bilvagn. Den är liten ihopfälld, kommer ligga i bilen och användas framförallt som sovvagn när jag är i skogen & tränar. Jag tror jag är nöjd, förutom med priset. Jävligt dyr extravagn men jag har letat länge efter en begagnad och antingen ser de ut som skit eller så kostar de i princip i lika mycket som en ny. Jag tänker inte betala nästan fullpris för en vagn som någon annan unge använt länge och sunkat ner. Och som alltid sitter jag nu och mår dåligt över att jag lagt så mycket pengar på någonting som inte passar in i kategorin "överlever inte utan".

Igår tänkte jag köpa en visselpipa. Jag har tänkt beställa en men när jag väl ska köpa något så vill jag helst ha det i handen på studs. Jag höll på att smälla av.. 129:- i djuraffären. Samma pipa kostar 67:- inklusive frakt på gundogs.se. Då kan det vara värt att vänta ett par dagar :)

Nu har jag nog gnällt ur mig lite, för jag känner mig helt plötsligt lite gladare. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag. Klas är trött, Elias är gnällig, jag har ont i foten, Danne sover och vädret ser ut att svika mig.. Det kanske blir en tråka i soffan-dag idag?

Min bästa vän, följeslagare & teammate. Älskade hundskrälle!

Det har varit några ganska intensiva dagar, med mycket hundträning. I lördags åkte vi till Klasses uppfödare på valpträff. Det var hur kul som helst att träffa nästan alla kullsyskon med familjer. Vi spårade lite och alla fick prova på apportering. Grymt roligt och Klas var duktig. Döda fåglar är ganska äckliga tycker jag, men vad gör man inte för sin hund liksom? :)

Måndag & tisdag har också till största delen bestått av att vara utomhus med hunden. Igår var jag, Malin & Ida i skogen. Spår & uppletande blev det. Spåret gick riktigt bra, han plockade alla apporter och tog vinkeln utan större problem. På uppletandet avancerar vi så sakteliga och han är fantastiskt duktig. Letar och letar och det syns så otroligt tydligt när han får något i näsan så han är inte bara duktig, han är rolig att titta på när han jobbar också. Idag hade jag släpat med mig Laila & Freddan också och jag tror faktiskt hon var ganska nöjd med sin hund när hon åkte därifrån. Det ska hon vara, han har aldrig kört uppletande & var verkligen jätteduktig.

I övrigt har vi mest pratat och fikat ute i skogen. Klasse fick bara köra lite uppletande, för han behöver faktiskt vila emellanåt också. Jag blir lite som en tornado när det går bra med träningen, man vill liksom bara köra på & köra på. Men jag är fullt medveten om att jag måste bromsa mig, det måste finnas en balans & i Klasses fall är det oerhört viktigt att lägga lite fokus på att göra ingenting. Passivitet är inte hans starka sida & inte min heller så det ska vi båda träna på. Imorgon ska jag ut en sväng & göra det där "ingentinget", det kommer bli perfekt! Vi hoppas på sol, så att vi kan sitta där och bara lapa värme medan vi är passiva :)

Annars har det inte hänt så mycket. Dagarna rullar på och vi går mot allt varmare & ljusare tider, härligt är vad det är. Jag mitt klantarsle har lyckats stuka foten. Ganska ordentligt tyvärr, så jag har lite svårt att gå. Den är svullen och blå och gör faktiskt riktigt, överjävligt ont :(