Senaste inläggen
Sommarsolståndet inträffade häromdagen, närmare bestämt den 21 juni. Det är årets ljusaste dag & nu börjar vi sakta rotera bort från solen igen. Mörkret kommer och tar oss snart. Och enligt smhi har juni månad inte varit så här kall sedan 1991. Jag kan inte låta bli att deppa ihop lite för hur det än är så behövs det lite riktig sommar för att orka med den långa vinterns mörker och kyla.
Midsommar har passerat och jag firade inte alls, förutom med lite glass och jordgubbar på jobbet. Det gör mig inte så mycket att jobba men jag hade ju helt klart hellre spenderat midsommarhelgen tillsammans med min familj. Jag jobbar ikväll också sen är det slut på den här jobbhelgen. Den har gått fort & varit riktigt rolig så jag ska absolut inte klaga, värre helger har man varit med om.
I veckan har jag inte ett skit planerat, förutom sökträning på onsdag, det känns lite konstigt. Jag brukar ha hundraelva järn i elden... Men jag får fylla dagarna med kvalitetstid med lilleman, träning med jycken & förhoppningsvis vill kanske någon av mina vänner umgås lite med mig? Elin ska till sin pappa imorgon, så då blir det tyst & tomt här hemma igen. Dt är lustigt det där, att veckorna hon är här går så fort. Varje måndag när hon kommer ser jag fram emot en hel vecka tillsammans med henne, sen säger det bara poff & så är det söndagkväll. Jag står lika undrande varje gång och funderar på om någon trollar bort en sisådär fem dagar på mina veckor?
På tal om någonting helt annat, en bekant till mig har tappat 30 kilo på sju månader. helt sinnessjukt duktigt! Jag blir så grymt imponerad & skulle vilja ta tag i mina trivselkilon också. Dom är ju inte så många, och sitter troligtvis inte speciellt hårt heller. Jag får öka på motionen så gott det går med min trasiga vrist. Ja, för den är inte bra ännu..suck! Nu är det två månader sen jag stukade den och den gör fortfarande ont, är svullen och fruktansvärt instabil. Jag tror jag töjde ut senorna ganska rejält och funderar på om jag inte ska kolla med sjukgymnasten om jag kan få lite bra övningar för att göra den normal igen. Hur ska jag annars kunna springa liksom?
För så får det bli, jag är abolut ingen diet/metodmänniska och skulle dö om jag var tvungen att tänka mig för hela tiden. Jag kan imponeras ibland av alla dom som orkar följa den ena dieten efter den andra, men jag tillhör den här kategorin människor som inte tror på genvägar. Det handlar om att göra av med det man stoppar i sig oavsett VAD man äter, och det finns inga dieter där man kommer gå ner i vikt om man får i sig mer energi än vad man gör av med. I dagens samhälle verkar en del människor tro att "den där superdieten" är lösningen, för då kan man äta det och det och så mycket av det och det...
Av just den anledningen är det också många som misslyckas med metoder/dieter: om du får i dig fler kalorier än duförbränner så kommer du inte att gå ner i vikt, oavsett vad du äter. Det kommer varken GI-metoden, LCHF, Atkinson och gudvetalltvaddetheterdieten etc. kunna ändra på, någonsin. Märk nu väl att jag absolut inte klagar på en enskild metod, eller ens att folk använder sig av dom. Var och en får göra som man vill & jag har full förståelse för att man väljer en metod/diet om det gör det lättare för en att äta bra/sunt/nyttigt/lagom mycket. Men det passar inte mig, jag vill kunna äta utav allt & jag vill kunna göra snedsteg utan att behöva få dåligt samvete.
Nu vill jag ha frukost..
Suz: Tack för tipset om myggmedlet, det ska jag införskaffa & testa snarast :)
Vilken tur att jag åkte! Inte för att jag hade tänkt stanna hemma, så kan man ju inte göra. Man är ju ganska beroende av att alla som sagt att de ska komma verkligen kommer på sökträning. Det går ju åt lite folk & jag skulle aldrig svika om inget oförutsett inträffar, såklart ;)
Nu mår jag bra, är nöjd med mig själv och med min fyrbenta vän. Inget "spökigt" idag heller trots att vi faktiskt testade med lite halvdold figurant. Som en kanonkula rakt ut bara utan minsta tvekan & lekte som en tok med figgen. Det är fantastiskt roligt att se honom i såna situationer. Precis som när vi tränar apportering, så otroligt fokuserad, allt flams är som bortblåst och han har ett driv som gör att han bara går och går. Nog för att gillar att han är lite flamsig ibland, utan den egenskapen vore han nog ganska torr, nu är han liksom en kul prick. En pajas som bjuder på sig själv & sprider otroligt mycket glädje omkring sig. Japp, jag älskar min hund. Sjukt mycket!
Elias sov när jag kom hem och på ett sätt är det skönt men samtidigt hade jag gärna kramats en liten stund med den finaste pojken i världen. Jag saknar honom så fort jag åker hemifrån & ärligt talat känns det skitskumt att inte ha honom med sig överallt. Han hänger ju för det mesta med mig, följer med nästan vart jag än ska & vad jag än gör.. Nu låter det nästan som att han aldrig är med D. Så är det naturligtvis inte, de umgås så klart också med varandra, men eftersom det är han som är den arbetande delen av vår familj så blir det självklart mindre tid för honom att spendera med Elias.
Jag är fortfarande trött så jag ska nog natta mig själv ganska tidigt ikväll. Jag måste försöka sova så mycket det bara går för i helgen vankas det jobb & det kommer bli olidligt jobbigt om jag inte fått ta igen åtminstone en del av den förlorade sömnen.
Jag sitter i soffan med en kopp kaffe & laddar för hundträning. Jag känner mig sömnig, trött, tom. Det blir säkert bättre bara jag kommer ut i skogen. Att träna med hunden är en energiboost för mig, det ger mig så mycket & en bra träning släpper lös så mycket lyckobubbel i min kropp att jag kan leva på det i flera dagar.
Men just nu känner jag mig totalt omotiverad, bara tanken på att valla rutor, ligga figg och vara en glad jävel som belönar min hund hjärtligt i rätt ögonblick får mig att vilja gömma mig. Blä, vad jag hatar att vara så här trött!
Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ner i sängen, bli kliad i håret & läsa en riktigt bra bok tills texten flyter ihop & jag somnar med lampan tänd. Men se, det blir inget med det, det blir på med hundkläderna istället, ladda med vattenflaskor och gott godis. Jag ska ut och slåss med myggkräken. På tal om dom, jag måste åka förbi någon affär & fixa myggmedel för får jag fler myggbett nu så dör jag!
Det har varit en jobbig natt. Elias har gnällt och bökat till och från i flera timmar. Jag fattar inte vad det är? Varför sover han så fruktansvärt oroligt? Han brukar sova som en klubbad säl från att han lägger sig runt åtta fram till klockan ett ungefär.. Det är likadant nästan varenda natt & inatt var inget undantag. Tio över ett vaknade han och sen har han styrt fram tills närmre fyra. Jag blir galen!
Så nu sitter jag här med huvudvärk och ligger ytterligare flera timmar minus på sömnkontot. Det är ett under att jag ändå fungerar så pass bra. Men jag känner ganska ofta hur humöret sviktar, jag är lättirriterad, snurrig och mår egentligen inte alls bra. Det kanske inte är så konstigt eftersom han har varit en sömnstrulare sen start. Jag önskar jag hade en bruksanvisning med instruktioner om hur jag ska göra för att det ska bli bra. Jag vet inte hur jag ska få honom att somna om ordentligt när han har dom här uppvaken? Han blir oftast tyst om jag stryker hon över ryggen, sjunger eller om han får ligga på mig och nypas. Men så fort jag tystnar, slutar klappa eller försöker lägga ner honom bredvid mig så blir han orolig.
Det här är oerhört frustrerande & ibland tvivlar jag på mig själv. Hur ska jag orka? Tänk om jag kommer till en punkt där jag inte orkar, där jag brister. Jag är inte religiös, men Gode Gud ge mig ork! Jag är inte rädd för att jag ska göra något dumt, inte på det sättet. Jag är mer rädd att jag ska tappa gnistan, bli en sur och deppig människa. En sån där bitter klagomaja..
Nu ska jag promenera med min lurvtofs till hund & sen ska jag faktiskt åka till Frida och hälsa på. Det kommer bli en bra dag trots sömnbristen, jag kommer få annat att tänka på ute hos henne. Vi ska käka mat, slappa i trädgården och kanske gå en promenix. Och senare i eftermiddag blir det sökträning, bara jag & hunden. Elias får stanna hemma, han blir bara ledsen ändå när det är så mycket knott & mygg.
Det kommer bli en bra onsdag, intalar jag mig det tillräckligt många gånger så blir det nog så. Och inatt ska vi sova, båda två. Hårt & länge utan avbrott, det har jag bestämt!
Är den viktig? Nae va?
Jag har precis kommit hem från badhuset. Malin och jag bestämde igår att vi skulle ta barnen & åka dit. Så i förmiddags kastade jag mig upp på cykeln & trampade iväg. Ida följde med också, hon har ju aldrig sett Elias bada. Det var lika kul som alltid, både E & A diggade det stenhårt & var värsta gladskitarna. Plaskade & skvätte som galningar. Gullungar!!!
Och idag var första gången någonsin som Elias somnade i cykelstolen. Det var faktiskt inte så hemskt som jag hade föreställt mig, huvudet guppade inte så värst mycket alls. Det var ingenting som störde honom i alla fall för han sov hela vägen, sov när jag plockade ur honom & sover fortfarande, fast nu i sin säng. Jag kan inte minnas att jag nojjade över såna här saker när Elin var liten? Brydde jag mig inte då? Eller har jag blivit mesigare? Eller är jag bara glömsk helt enkelt?
Jag är så hungrig, känner mig alldeles matt och konstigt darrig i hela kroppen. Jag känner igen känslan från när jag var mindre och var i badhus alternativt badade i sjön. När man helt enkelt badar slut på all energi...fast lite konstigt är det, för man kan ju inte jämföra en timmes bad med Elias med kanske fem timmars intensivt simmande, hoppande och dykande som man höll på med förr? Jag åt faktiskt frukost innan jag åkte, men ändå känns det som att jag inte ätit på flera dygn. Jaja, maten är på gång & jag borde ju inte hinna bli medvetslös på de 20 minuter som firren ska vara i ugnen, även om det nästan känns så.
Jisses vad det blåser ute! Man kan tro att rutorna ska ramla in snart. Det var rätt kämpig motvind när vi åkte hem från badhuset, tur att det inte var det när vi åkte dit. Det räcker med att det går stadigt uppåt från polisstationen & ända fram. Lagom jobbigt är bäst, man ska ju inte överdriva liksom :)
Med anledning av en blogg jag brukar läsa har jag funderat en del på hur människor som läser min blogg uppfattar mig? Är min blogg ärlig? Jag tror nog att jag kan säga att den är det. De delar av mitt liv som jag väljer att skriva om. För jag skriver inte om allt, jag skriver knappt om hälften. Ibland önskar jag att mina spärrar inte var så hårda, ibland skriver jag inlägg som aldrig publiceras. Är jag feg då?
Vissa delar utesluter jag av respekt till andra. Jag skriver ytterst sällan om min dotter & kanske uppfattar folk det som att jag inte umgås med henne? Som att vi aldrig bråkar? Hon skriver om mig ibland, oftast när hon är arg. Det kan vara ganska hårda ord skrivna i ett upprört tillstånd. Vad känner jag när jag läser det? Blir jag arg? Nej. Sårad? Självklart.
Men hon är ett barn, hon lever i nuet & hennes verklighet är fylld med bra mycket mer drama än vad min är. Jag skulle kunna skriva inlägg om hennes skolgång, om våra bråk, om allt jobbigt som hör tonårsperioden till. Om hur jag som förälder slits mellan hopp och förtvivlan, om hur ilska, besvikelse och rädsla ofta blandas med glädje & stolthet. Jag tycker egentligen att jag borde få skriva vad jag vill i min blogg, att jag borde få ventilera alla tankar jag har, men jag kan inte lämna ut henne på det sättet. Så jag väljer att låta bli.
Jag skriver mest om min vardag och min hund. Det händer att jag klagar och är negativ men oftast blir det ganska glada blogginlägg. För jag är för det mesta glad, jag är nöjd med min tillvaro, jag trivs med mitt liv. Betyder det att jag aldrig är ledsen eller arg? Nej, så klart gör det inte det. Jag har ganska hett temperament, blir lätt upprörd och bryr mig alldeles för mycket om vad folk gör eller säger. Mitt liv går ofta i rosa nyanser men att säga att det ständigt är rosenrött vore en lögn.
Däremot har jag svårt att uttrycka mig när saker är jobbigt och ibland avundas jag människor som utan att blinka kan skriva en halv novell om när livet känns skit. Jag är en sån där som trycker bort, gömmer undan, sväljer. Det har jag alltid gjort. Jag är en samlare & jag imponeras ständigt över hur mycket jag kan trycka undan utan att falla sönder inifrån. Men jag har tränat länge, ungefär hela livet. Jag är så djup & det finns så många undangömda vrår att stoppa saker i. Problemet är att jag knappt kan leta fram det själv sen. Det är ett slags försvar, det är jag medveten om. Jag har nämligen gått i terapi & jag är bättre på att släppa fram känslor nu. Men jag kommer nog aldrig någonsin bli bra på det. Jag kommer nog alltid vara ganska svår att komma nära inpå.
Jag har svårt att lita på människor, är misstänksam och mitt kontrollbehov är helt sjukt ibland. Det har att göra med min barndom, jag har förklaringar till allt. Jag vet precis varför jag sätter upp ogenomträngliga murar runt omkring mig, jag vet precis varför jag alltid förväntar mig att människor sviker & jag vet precis varför jag har så fruktansvärt svårt att släppa saker & låta någon annan göra dom. Det här är sånt som jag sällan skriver om, mest för att jag inte klarar att blotta mig. Det handlar inte om att jag är oärlig i bloggen, det handlar om att jag inte kan släppa in folk. Jag vill inte att random people ska läsa tankar som jag knappt kan yppa för mina närmsta vänner. Det känns skitkonstigt.
Min blogg ska spegla mig. Gör den det? Egentligen inte.
Jag drog till skogen för att köra lite uppletande med Klassemannen, men va fan? Knotten höll på att käka upp både mig & Elias, så det blev inte mycket till träning där inte.. Efter tre ynka skick, massa flams i rutan & en miljon knottbett så gav jag upp. Stackars Elias är helt rödprickig i ansiktet & inte verkar det finnas något medel för barn under 3 år. Suck! Megasuck!
När jag kom hem hade D vaknat, så vi drack lite kaffe & sen gav vi oss ut på en cykeltur. Det började regna lite, men det är bara mysigt tycker jag. Och Elias älskar att åka cykel, det är så kul att se honom sitta där och babbla för sig själv. Gulleplutt!
I söndags, alltså igår var jag & Klas på sökträning. Det var kul som sjutton, förutom myggen som terroriserade mig. Jag är alldeles knölig i hela hårbotten av myggbett & det kliar som som värsta lusinvasionen. Klas var duktig & träningen var så otroligt strukturerad och effektiv, så jag blev störtimponerad. Största plusset av allt var nog att Trasan (kärt barn..) inte visade upp något spöktrams alls. Jag trodde han skulle vara dönojjig & instruerade figgen noggrant hur hon skulle agera om han inte kom fram, förberedde mig på att vara största stödet ever & allt helt i onödan. Älskohund *hjärta*
& så har jag hunnit med att prata med finaste Åsa i telefon också, fast helst skulle jag ses irl men man får väl vara glad för det lilla. Samtalet blev ganska kort för jag försökte natta lilleman samtidigt & det hela slutade med illtjut.
Han har blivit ganska krånglig att natta. Helst vill han ligga på mig och böka runt. Och får han inte det så ska han liksom ligga på min arm & klamra sig fast samtidigt som han ligger och smånyper mig i skinnet. Inte så värst skönt men han verkar tycka det är mysigt? Dessutom vaknar han ofta på nätterna och är ledsen, jag vet inte om han drömmer. Det är likadant då också, ska han somna om så ska det ske liggandes på mig & nypandes, helst i halsen. Det gör ju svinont när han nyper i halsskinnet på samma ställe om och om igen. Jag vet inte riktigt hur länge de ska hålla i sig, de här oroliga nätterna? Men det börjar bli ganska påfrestande, det vore helt enkelt underbart att få sova en hel natt någon gång..
Nu blir det True blood, jag har väntat halva dagen & nu har D dragit till jobbet och Ida har slutat så nu finns det ingenting som kan stoppa mig!
Jag hade skrivit ett inlägg, men datorn fick visst för sig att muppa ur & startade om. Så nu orkar jag inte skriva allt igen. Jag får dra det i korta drag. Det handlade om hur hopplöst det känns att sommaren aldrig kommer, att jag missade spårcupen igår för att Elias var febrig, grinig & mammig, att jag var i stan och fyndade barnkläder på rean & att jag snart ska ut i skogen med världens bästa, fyrbenta kompis.
I fredags sov Ida här, för hon var hemlös ett tag. Elin hade tjejkväll med sina kompisar i Idas lägenhet. Himla snällt att låna ut den! De såg på film, käkade godis, firade att sommarlovet äntligen börjar och sen sov de i en enda stor hög i Idas säng. De skötte sig utan att hitta på några dumheter & hade plockat i ordning efter sig, så nu andas jag ut. En skolavslutning mindre att oroa sig över..
Nu har jag inte tid att sitta här längre, jag måste packa och fixa.
Mamma till Elin och Elias.
Sambo med Danne. Matte till Knas-Klas.
Livsnjutare. Trettio. Glad.
Nyfiken. Djurälskande. Musikberoende.
Kontrollfreak. Stressad.
Kaffedrickande. Älskande. Skrattande.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 | 9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|