Det är en av de dikter som etsat sig fast i mitt huvud & suttit där sen mina tidiga tonår. En av (visserligen många) texter som hjälpt mig genom livet. Kloka ord som fått mig att fundera över saker, styra mitt liv, fatta beslut och agera för min egen skull. Rätt vad det är så kommer jag att tänka på den & varje gång blir jag lika rädd för att dö.

Jag är rädd för att dö. Men egentligen är jag nog mest rädd för att jag ska känna som kvinnan som skrev dikten när jag ligger på min dödsbädd, att jag inte är riktigt färdig. Rädd att jag inte ska hinna med att göra saker jag vill, förverkliga drömmar, rädd att missa något. Rädd att jag ska blicka tillbaka och önska att jag hade gjort saker annorlunda, levt mer, inte tagit saker så allvarligt, ältat mindre.

Det är klart att det alltid kommer finnas saker man önskar att man fått uppleva, drömmar som inte blev sanna, platser som aldrig besöktes och tusentals saker man borde, eller inte borde, ha gjort. Det kommer alltid finnas relationer man borde vårdat bättre, relationer där man lagt för mycket energi, vänner man saknar och människor som man önskar att man aldrig hade känt.

Jag har lovat att mig själv att inte gå emot mig för mycket, att känna efter, att våga stå upp för mig själv, mina känslor och mina åsikter. Jag har lovat mig själv att åtminstone besöka några av alla de platser jag vill se, uppleva och utforska naturen. Jag har lovat mig själv att inte ge upp när det känns som att mina drömmar och mål är ouppnåeliga, att våga leva och att lära mig rycka på axlarna när inte saker går som jag förväntat mig. Jag har lovat mig själv att ta hand om och respektera de människor som får mig att må bra, att inte låta dåliga relationer ta min energi, trasa sönder mig och döda min glöd. Om jag lyckas hålla alla löften till mig själv, det återstår att se.

...

"Om jag fick leva ett liv till

Då skulle jag vilja göra fler misstag.

Jag skulle vilja koppla av mera och vara mjukare,

Jag skulle vilja vara dummare än jag varit på den här resan.

Jag skulle vilja ta saker och ting mindre allvarligt

Jag skulle vilja våga ta fler chanser, bestiga fler berg

Och simma i flera sjöar.

Jag skulle vilja äta mer glass och färre bönor.

Jag kommer kanske att ha flera verkliga bekymmer

men jag skulle ha färre inbillade.

Ni förstår...jag är en sån där människa som lever försiktigt

och sunt timme efter timme, dag efter dag.

Oh, visst har jag haft mina fina stunder,

och om jag fick göra om det

skulle jag försöka att bara ha stunder.

En stund efter en annan

i stället för att leva så många år i förväg.

Jag har varit en sån där person som aldrig går någonstans

utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm.

Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.

Om jag fick leva en gång till skulle jag

börja gå barfota tidigare om vårarna

och fortsätta med det längre in på höstarna.

Jag skulle dansa mera, åka mera karusell

och jag skulle plocka flera tusenskönor."

-Nadine Stair-

..som inte passar längre.

Ibland blir jag galen. Så fruktansvärt arg över hur korkade människor det finns. Och ännu argare blir jag när jag inte kan skriva vad jag vill, vräka dynga över tröghuvudet här i bloggen. Självklara saker som glöms bort eller struntas i gång på gång. Jaja, jag fixar. Som vanligt. Som alltid.

Nu tappade jag lusten totalt att skriva någonting här. Så det får väl bli ett kort inlägg om dagens träning. Uppletandet gick ganska bra, han flamsade och irrade en del men jag får väl vara nöjd. Spåret, hmm, tjaoo eftersom vi inte spårat på länge och han tog sig runt med alla apporter utom en så får jag väl vara nöjd där med. Fast det är jag självklart inte. Han slog hur mycket som helst, nästan hela tiden. Jag tror att han gick i spårkärnan max 10 meter & han brukar aldrig missa apporter men, men. Nu ska jag sitta och fundera på hur vi ska göra nästa gång för att det ska gå bättre. Trött är han i alla fall och ligger som ett litet knyte i soffan, söt är han också & gladast i världen. Så även om inte träningen gick kalasbra så är jag nöjd att just han är min!

I skogen fick jag sällskap av Malin med barn & hund. Barnen var så gulliga och knallade omkring, åt sten, kottar & pinnar. Fikade på mackor & plättar och snodde varandras grejer. De är så himla söta när dom umgås och jag kan sitta hur länge som helst och bara iaktta dom, hur spännande som helst :)

Dessutom har jag beslutsångest! Jag trodde att jag hade bestämt mig men nu har jag nog ångrat mig? Dock vet jag inte om det är försent men hoppas på att jag får reda på om det är det imorgon. Varför är det så svårt att bestämma sig i vissa lägen? Det här är en skitsak egentligen, spelar ingen som helst roll & ändå velar jag som jag vet inte vad. När jag skriver så här så får jag det nästan att låta som om jag har något slags problem, men i själva verket handlar det bara om vilket tyg min "egendesignade" mei tai ska sys i..fantastiskt löjligt eftersom funktionen är den densamma oavsett hur den ser ut.

Idag har jag varit ledig, det har varit otroligt skönt efter att ha jobbat tors, fre, lör, sön och dessutom avslutat med ett 12,75-timmarspass på måndagen. Nu jobbar jag bara fredag den här veckan också, så det känns ju nästan som semester :)

Jepp, nu har jag börjat jobba på "riktigt". Tillbaka på full tid, kul men ganska jobbigt faktiskt. Jag har nog blivit lite förslappad..

Idag har Elias varit hos farmor och röjt runt medan jag var på jobbet. Nu har jag gjort tre dagar av fem och sen ska jag toknjuta av att vara ledig!

Igår hade jag (& Elias förstås) besök av finaste familjen Johansson/Fredriksson. Vi käkade mat och barnen lekte. Fast E klappade ihop ganska tidigt så Pandis fick roa sig bäst hon kunde utan honom :) Supertrevligt & behövligt med lite sällskap som livade upp min fredagskväll!

Och jag är så glad, för nattningen på dagis har bara gått bättre och bättre. De senaste dagarna har han somnat på fem minuter utan att vara ledsen. Det är så otroligt skönt och det känns som att klumpen i magen börjar lösas upp en aning. Det blir nog bra det här.

...

Jag saknar! Just idag saknar jag Danne nåt så enormt. Jag vill kramas, ligga i sängen och prata i mörkret. Jag vill sitta ihopkurad i soffan och titta på någon bra film, bli kliad i håret och umgås som normala par. Jag känner mig närhetssjuk och ynklig... Dagarna går fort och för det mesta går det utomordentligt bra att vara själv, men vissa stunder känns det riktigt, riktigt ensamt.

Men jag har i alla fall kommit på vad FaceTime ska vara bra för, det är ju så klart till för alla oss med respektive som jobbar borta. Det blir ju nästan som att ses på riktigt :)

Så känns det faktiskt ganska bra. Elias sken som en liten sol med hela ansiktet inkletat i filmjölk när jag kom och hämtade honom.

Han hade sovit över en timme och "läggningen" hade tagit ungefär 20 min, vilket är relativt kort tid. Ibland kan han hålla på och krångla tre gånger så länge så jag tar det som att han ändå tyckte att det var rätt okej att sova på "dagis".

Han har varit glad och sprallig hela eftermiddagen så jag tror inte han blev skadad av att vara borta från mig. Han somnade bra nu på kvällen, lugnt och snabbt. Jag känner mig inte lika nojjig längre även om det nog tar ett tag innan jag vänjer mig på riktigt vid att lämna honom där och vända på klacken.

Nu väntar jag mest på bakslaget, för det lär ju komma. Dagar när han gråter vid lämning. Dagar när han har varit ledsen. Dagar när han inte kunnat sova.. Blää!

Elin är inne på augustifesten med några kompisar. Helst av allt hade jag velat säga "nä du är för liten, vi kollar på film och äter godis istället", men ungen börjar ju herregud åttan om en vecka! Min lilla flicka, vart tog du vägen?

Det känns som att jag bara tjatar om att tiden går så fort hela tiden. Men jag får faktiskt panik ibland över hur skrämmande fort det går. Det känns som om det var alldeles nyss jag flätade hennes hår, killade hennes rygg på kvällarna, läste sagor och gick på de där eviga tebjudningarna/dansuppvisningarna/skattjakterna i hennes rum.

Det känns som om det var igår hon kom insmygandes i mitt rum och inte kunde sova. Men allt det där är flera år sen och alldeles nyss slog det mig med full kraft att jag troligtvis har mindre tid kvar med henne under mitt tak än vad som gått. Hon är 14 nu och bor förhoppningsvis inte hemma när hon är 28. Shit, shit, jag blir typ tjutfärdig!!!

Jag ska inte hämta mitt barn förrän klockan 15. Vet ni hur lång tid 5,5h timmar känns just nu?

Fast jag har fått skingra tankarna en stund, Åsa kom hit med Hero. Vi gick en promenad, åt en glass & släppte hundarna i bruksparken. Nu ska jag tona håret på den nyvakna tonåringen & sen är det nog strax dags att ge sig iväg. Jag ringde till förskolan alldeles nyss och det känns ganska bra nu. Elias sover, han hade ätit bra på lunchen, han hade styrt omkring utomhus, varit i lekförrådet och plockat ut grejor.

Visserligen hade han blivit lite arg när det var sovdags, så de fick låta honom komma ut ur sovrummet en stund & sen göra ett nytt försök, då gick det bättre. Men arg när han ska sova, det blir han lätt hemma också, han var det igår när jag skulle söva på förskolan. Även om jag så klart inte vill att han ska behöva vara arg så vet jag att han blir det ibland. Och det kanske inte är så konstigt eftersom det är en ny situation för honom att sova någon annanstans. Men sova måste man ju göra, det måste ju alla.

Nu är det dags att dra på sig de där extremt för stora plasthandskarna som medföljer hårtoningspaketen. Jag undrar hur tillverkarna tänker egentligen, för mig veterligen är det inte många människor som har så där bautastora händer..

Och på andra sidan finns mitt barn.

Jag har lämnat Elias på förskolan, ensam utan mig. Det känns skitkonstigt! Jag sitter som på nålar med telefonen bredvid, ringsignalen på högsta volym så att jag inte ska missa om det ringer. Ändå tittar jag, gång på gång, om det kanske har ringt utan att jag hört. Men displayen förblir tom.

Han är en "pigg och nyfiken liten kille som är trygg i sig själv", enligt förskolepedagogerna. Är det nu jag ska känna mig stolt? Duktig? Som en bra förälder som lyckats? Hur vet dom att han känner sig trygg när han inte kan tala om det? Jag förstår ju att de säkert ser på ett barns sätt att agera huruvida det är en trygg eller otrygg individ, men säker kan man ju aldrig vara. Tänk om han blir ledsen? Rädd? Saknar mig?

Jag vet att jag måste släppa det här för jag kommer må så äckligt dåligt annars. Och kanske skulle det kännas bättre om Elias var större, kanske skulle jag vara hemma längre? Men ärligt...jag har ett barn sen innan & även om jag lärt mig leva med att min fjortonåring inte vill sitta hemma hos mig så tycker jag fortfarande att det är jobbigt. Jag oroar mig ständigt & saknar alltid halvt ihjäl mig. Så jag vet att för min del skulle det inte kännas ett dugg bättre om jag så var hemma ända tills det var dags för Elias att börja skolan.

Det ligger hos mig, i min rädsla över att förlora. I alla tankar om att jag egentligen inte är värd något så fint som mina barn. I alla tankar om att en katastrof stundar runt hörnet.

Och jag måste ju faktiskt jobba. Jag vill faktiskt, kanske jag borde skriva. För jag har föräldradagar kvar så jag skulle rent tekniskt kunna vara hemma längre. Men jag vill ha min normala inkomst igen, kunna spara ordentligt, inte fundera över varje inköp & vrida på kronor hit och dit. Jag är en vuxen människa som vill försörja mig själv, bidra till vårt hushåll ordentligt. Jag hatar att vara beroende av någon annan, för det är ju så det blir. När min inkomst nästan har halverats i och med föräldrapenningen så räcker pengarna inte speciellt långt. Och Danne får bära större del av ansvaret för ekonomin. Jag kan i vissa fall beundra vuxna människor som sitter hemma och blir försörjda, det är starkt, för så värdelös som jag känner mig när jag är i den sitsen så vet jag inte om jag skulle klara det en längre period?

Ni som nu känner er upprörda & tycker att jag är idiot som inte förstår tjusningen med att vara hemmafru/hemmamamma & att pengar inte är allt, ni har inte förstått vad jag skrev här ovanför. För det handlar inte om att klanka ner, det handlar återigen om mig och min känsla.

Pengar är absolut inte allt, pengar gör bara saker lättare ibland. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera i banor som: vad händer med mig om jag är hemma länge, inte tjänar ihop speciellt mycket pension & vi går skilda vägar när jag är 58? Jag pensionsparar privat & har jobbat i många år, min pension kommer ändå bli snål. Ni som är hemma länge, sparar era partners privat pension till er motsvarande den pension ni skulle fått av en arbetsgivare eller hur gör ni för att trygga er egen framtid?

Jag vill inte behöva jobba tills jag är 80 & ändå gå på socialbidrag som pensionär. Och även om jag hoppas att jag och Danne dör ihop så kan jag ju inte räkna kallt med att få ta del av hans pension när den dagen kommer.

Det ser ut att bli en likadan kväll som igår. Elias klappar nog ihop när som helst. Jag tyckte att han kunde vara vaken till i alla fall 19:30, men det får nog klassas som tortyr att inte lägga honom nu. Tro fan det när ungen vaknade okristligt tidigt imorse. Hur gullig han än är så känns det förjävligt att bli väckt när klockan inte ens slagit över på 06-någonting!

Men vi kör väl en repris skulle jag tippa på. Danne nattar nu & med min vanliga tur så lär jag vara uppe före tuppen imorrn bitti också.. Jag som skulle vara vaken sent & kolla på stjärnfall inatt. Fast det ser ju ändå ut att bli molnigt så jag lär väl inte se något ändå. Annars är det faktiskt ganska mäktigt att se såna där meteorskurar. Uppemot 20 stjärnfall i timmen ska man kunna se de närmsta nätterna.

Jag har kollat förr, jag minns när jag var mindre och mina föräldrar tog ut täcken på gräsmattan så att vi kunde ligga där i flera timmar & titta. Och min pappa lärde mig alla möjliga stjärnbilder och pekade ut vissa planeter som man kan se ibland. Jag var lika fascinerad då som nu. När det blir riktigt mörkt om kvällarna ska jag åka ut till min mamma i skogen & kolla i hennes teleskop. Himlen är otroligt vacker nattetid!

Det är en av de saker, bland ungefär tusen, jag vill visa mina barn. Elin är ju redan invigd i att titta på stjärnor och stjärnfall men jag längtar tills jag kan visa Elias.  Man behöver inte göra en massa saker som kostar för att ge sina barn härliga minnen och jag är så otroligt glad många gånger att min pappa släpade med oss barn ut i skogen, byggde kojor, åkte skidor/pulka, lagade mat utomhus, paddlade kanot, åkte båt, vandrade, fiskade, lärde oss om djur, natur, svampar & bär. Visst gjorde vi andra saker också, vi reste, besökte parker och vattenland men friluftslivet är ändå det som format mig mest. Jag älskar att vara utomhus, i alla väder. I skogen känner jag mig trygg och lugn, som att det är där jag hör hemma.