Natten har varit skaplig, inte så att han sovit som en prins, men ganska okej måste jag nog säga. Jag känner mig aningens piggare idag än vad jag gjort de senaste dagarna och den där dova huvudvärken har jag inte märkt av än. Man får vara glad för det lilla :)

Idag ska Elin till sin pappa egentligen, men det kom ett mess imorse innehållande de fruktade orden: m a g s j u k a! Tack men nej tack, vi avstår. Så hon kommer hem hit efter skolan och stannar här tills det blåst över. Tänka sig, det finns fördelar med separerade föräldrar...

Själv ska jag på personalmöte. Jag börjar ju jobba lite smått snart igen och Danne ska få prova på livet som föräldraledig. Han ska vara hemma fredagar så nu blir det långhelger ett tag för hans del. Själv vet jag inte hur jag ska bära mig åt för att komma i tid till jobbet? Jag tror den här ledigheten gjort mig förslappad. Jag har i princip glömt både hur man sminkar sig och borstar håret. Klart jag anstränger mig lite om jag ska iväg någonstans, men det sker ganska sällan, så jag har blivit långsam. Förr kunde jag fixa hår & smink på nolltid. Nu står jag och kladdar som ett barn med mascaran, svär och blir tjutfärdig när det hamnar i ögonbrynet. Jaja, övning ger ju färdighet sägs det, så det ska nog ordna sig på något vis.

På tal om något helt annat...det går visst rävskabb häromkring! Jag tror inte Rist är drabbad, men vet flera hundar i närområdet som promenerar på ungefär samma ställen som jag, som åkt på det. Jag kan inte låta bli att glutta lite extra på henne varje gång hon kliar sig, men det verkar vara lugnt. Så håll tummarna för att vi slipper!

Jag skulle kunna dammsuga ihjäl mig. Rista fäller som en tok och har gjort det aplänge. Hon har underull som en björn och det tar sin lilla tid innan allt har släppt. Sen är det dags för täckhåren, som hon inte heller har någon brist på. Men seriöst? Den här fällningen har känts evighetslång och jag är smått förundrad över att hon inte blivit naken. Jag borstar bort en diskho päls om dagen ungefär och ändå tar det aldrig slut. Jag dammsuger och hinner precis bara beundra resultatet så smyger det fram päls längs listerna igen. Jaja, man får se det positiva i det hela. Dammsugaren används flitigt och blir utsliten, så jag får köpa en ny, härligt!

Jag håller på och kollar runt efter en ny. Min gamla trotjänares glansdagar är slut. Det sitter lite tejp här och var och suget har med åren blivit aningen svagare. Men jag är kräsen. Det måste vara bra sug, men inte för hårt så den liksom fastnar i golvet, ställbart sug helst. Lång sladd, lång slang, den får inte låta så mycket och den måste vara skön att köra. Det ska liksom glida mjukt, vara lätt att manövrera runt den. Den får inte vara för lätt, då välter den bara när jag far fram och drar den över trösklarna. Och inte för tung, då blir det bara jobbigt. Helst bra pris fast för billigt, typ Ö&B-skit, går fetbort. Då kan jag lika gärna vara utan. 

Elias somnade inte. Inte när jag hade tänkt. Efter mycket om och men somnade han ungefär 90 min senare än vanligt. Sov en timme och vaknade igen. Sen dess har han sovit oroligt och vaknat till ungefär var tionde minut. Kul! Eller inte.. Jag känner på mig att det kommer bli en jobbig natt.

Jag är så kluven. De här nätterna tar kål på mig och ibland, när jag är som tröttast, svär jag att det är slut på nattamning nu. Och kanske skulle det vara det bästa? Jag tror det här snuttandet på nätterna (helst sova med bröstet i munnen) är en av orsakerna till att han sover så dåligt. Det är ju tutten han letar efter när han vaknar, och det är det enda som duger som tröst nattetid. Kanske skulle han sova bättre om jag slutade amma? Inte i början så klart, men efterhand. När vanan att amma i sömnen är bruten? Äh, jag vet inte? Och just nu kanske är sämsta tänkbara tid att sluta, med separationsfas och diverse jobbiga utvecklingssprång?

Och om man ska sluta? Hur gör man det bäst? Sover påklädd och vaggar, kramar, tröstar på annat sätt? Låter Danne ta honom ett par nätter, stoppa proppar i öronen och sova i ett annat rum? Vilket är värst för Elias? För jobbigt för honom kommer det ju bli såklart. Jag vill ju finnas där och trösta, men det kanske blir dubbelt jobbigt att vara så nära mig, känna lukten och bli nekad? Jag har ingen aning... Varför har man inte alla svar när man skulle behöva det?

Ett annat alternativ är ju att "vänta ut honom". Han kanske slutar självmant? Jag tror egentligen inte det är något som passar mig. Och jag tror att Elias gärna skulle vilja vara en långammare. Det har jag ingen lust med alls. Det hade kanske varit en annan sak om han ammat någon enstaka gång på natten eller tidig morgon, men våra nätter har mer eller mindre sett ut så här sen han föddes. Jag har inte sovit mer än 2,5h i sträck på 8 månader och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag fixar det här?

Det är klart att han haft någon enstaka bra natt ibland och varje gång har det väckt hoppet hos mig att det kanske kommer ordna till sig. Men icke... Och BVC? Tjaaa, först var det som så att det skulle ordna till sig bara han blev lite äldre, sen ändrade de sig till när han börjar äta gröt, sen blev det när han börjar äta mer fast föda på dagarna och nu sist fick jag rådet att sluta amma. För då, då kommer allt bli så bra, så bra.

Yeah!

En blogg är ju som en dagbok litegrann. Man skriver ner sina tankar och försöker förmedla sina känslor. Man kanske är arg och behöver ösa ur sig, eller kär. Eller glad. Skillnaden verkar vara att man gärna vill att någon annan ska läsa, gärna kommentera och bekräfta en i det man skrivit. En dagbok låser man och gömmer undan.

Men vart drar man gränsen för vad som är okej att skriva i sin blogg? Nu syftar jag uteslutande på öppna bloggar, som alla kan läsa. Jag har haft den här diskussionen ibland med vänner. Och ja, alla har vi olika gränser. Det som är för privat för mig är inte det för dig. För min del får folk gärna skriva hur privat som helst om sig själva. Däremot händer det att jag hoppar till och sätter kaffet i halsen när jag läser snaskiga detaljer eller rena, rama elakheter folk skrivit om någon annan.

I en del av de bloggar av följer skriver folk öppet och ogenerat om sina respektive till exempel. Den enda tanke som flyger genom mitt huvud är "men vad tycker personen ifråga om att bli uthängd i den här bloggen?" Jag själv skulle ju inte jubla direkt om Danne hade en blogg och målade ut mina dåliga sidor där, klagade på vårt sexliv eller la ut bilder på hur ful jag faktiskt är när jag vaknar.

Och nu råkar vi ha en bra relation och han tycker jag är snygg på mornarna också, säger han iallafall. Vi kompletterar varandra, respekterar varandra och mår bra med varandra. Men så klart tycker vi olika ibland, allt är inte rosenskimrande alla dagar och nog har jag tyckt någon enstaka gång att han varit lite skitstövlig. Men inte sjutton skulle jag sätta mig vid datorn i ett upprört sinnestillstånd och skriva någon dynga om honom, som han troligtvis skulle bli sårad av, och som jag förmodligen skulle ångra ganska snabbt. Varför gör man så? (Den undran gäller för övrigt också statusuppdateringar på fb i stil med "jag blir sååå trött på X, hen fattar ingenting och städar/diskar/pippar gör hen aldrig heller bla bla blaaa")

Tro man att det ska rädda en dålig relation? Att ens respektive ska läsa, vara förstående och ändra på sig? Hoppas man på att få medlidande? Eller träffa nya bekantskaper med liknande karlslokar/gnällfi**or som man kan älta tillsammans med?

Att pränta ner sina tankar kan vara bra i många lägen. Jag tycker absolut man ska skriva ur sig om det får en att må bättre. Men varför inte pröva ett privat mail till den det berör? Eller ett låst dokument på sina egna dator? Varför inte en dagbok, låst och undangömd?

Kvällen igår var lyckad. Jag hade hur kul som helst. Ett gäng tjejer, några gamla barndomsvänner och några helt nya ansikten. Prat, skratt, god mat och helt galna lekar. Suveränt. Precis vad jag behövde!

Ligger i soffan, nerbäddad under en fluffig filt med datorn i knät. Det luktar kaffe och jag är så trött så jag orkar inte ens gå och hämta en kopp. Dannes kompis Peter är här och umgås en sväng innan de två beger sig mot grannstaden och kvällens fest. Jag ska slappa i soffan ikväll, käka pizza och glo på bra serier. Elin ska på tjejkväll hos en kompis så det blir jag, Elias & min polare Ida. Jag ser framför mig hur skönt och lugnt det kommer bli. Jag ser även framför mig hur lätt och snabbt Elias kommer somna ikväll. Det blir mest rättvist så eftersom han var så duktig igår och somnade direkt när Danne nattade honom & fortfarande sov när jag kom hem.

Jag känner mig mosig i huvudet. Inte riktigt närvarande. Jag vet inte alls vad jag ska skriva och har påbörjat alla möjliga meningar som inte blir färdiga, som bara raderas. Jag har egentligen ingenting att skriva tror jag. Ögonen vandrar iväg hela tiden och fastnar på skidskyttet på tv:n. Om en stund ska jag iväg till Idas "pappa" och fira honom på 10-årsdagen. Det ni! Tio år som nykter alkoholist. Det är starkt och värt att uppvakta tycker jag, men jag kan inte låta bli att önska att det vore min pappa. Han var nykter, i flera år.

Det var år som gav mig min pappa tillbaka, år som vi använde till att prata, gråta, laga och lappa. Vi klippte sönder våra inre och hjälptes åt att klistra ihop i alla bitar till någonting bra. Han blev morfar till min dotter igen, han bad mig innerligt om ursäkt och jag förlät.

Sen rasade det. Det som tog sex år att bygga ihop tog bara en minut att rasera. Ett telefonsamtal. Ett tonläge som jag alltför väl kände igen. Den där iskalla känslan i bröstet. Dov smärta. Han gör mig så illa gång på gång och ändå kan jag inte sluta hoppas. jag skulle förlåta igen. Riva fram allting, klippa och klistra om och om igen. Samla ihop alla skärvor, fila till passformen, och sätta ihop dom så gott det går. Jag skulle försöka laga oss trots att det är meningslöst. Till slut kommer bitarna vara för små, sönderfilade, och inte passa ihop längre. Inte ens jag kan utföra mirakel.

Envisa gullunge! Du börjar bli stor, men är så klart fortfarande liten. Snart 8 månader och det händer saker varje dag. Du tränar på dina nya ljud, snurrar runt på golvet för fullt och försöker krypa. Du sitter själv och du klappar dina små händer. Du kan hålla din mugg och dricka själv. Du ler så jag smälter, du kramas, pussas och bits. Nyss var du ett litet knyte och jag hinner inte med. Finaste, finaste älskling!

Min stora flicka. För snart fjorton år sen kom du. Med de vackraste, bruna ögon man kan tänka sig. Tiden har gått så fort och jag beundrar den du har blivit. En stark individ. Du tjurar, smäller i dörrar och himlar med ögonen åt mig, på äkta tonårsvis. Men så skymtar det fram ibland. Det där leendet som jag älskar. Den där mysiga, smarta tjejen som är klok och rolig. Det var länge sen du satt i mitt knä, länge sen du höll min hand på promenader, länge sen du ens var med på promenad. Du är allt annat än liten nu. På väg att bli vuxen! Jag förstår inte hur det är möjligt? Vart tog tiden vägen? Underbara unge!

Jag älskar er så att det gör ont i mig!

...inte mycket, min lilleman. Sista tiden har kantats av ständiga uppvaknanden nattetid. Utvecklingsfas? Jag tror det är början på den berömda separationsfasen. Elias vaknar om och om igen, är ledsen och vill amma ibland så ofta som flera gånger i timmen. Jag är ett vrak med ständig huvudvärk. Stackars mig & stackars barn!

Det kanske inte är så smart att tacka ja till galej, när man kan räkna ut med bakdelen att man inte kommer få sova natten innan. Men jag vill ju... Jag kommer troligtvis sitta där ikväll med grusiga ögon & en enorm längtan efter min säng. Förmodligen kommer jag vara fulast på festen, snart åtta månaders sömnbrist sätter sina spår. Låter jag bitter? Ja, jag kanske är det. Och det finns säkert de som har det värre, men det struntar jag i. För det är jobbigt! Jag behöver klaga lite, tycka lite synd om mig själv.

Imorgon ska Danne på fest & sova borta. Vilket innebär att min chans till sovmorgon på söndag är lika med noll. Jag missunnar inte honom festen, men jag är ganska bortskämd med att få sova lite extra på helgmornar, så det är klart att det känns lite tungt. Fy, vilket negativt inlägg det här blir känner jag. Blä!

Nu ska jag släppa det här! Idag ska bli en bra dag och kvällen ska bli rolig. Sådeså!

Elias sitter på golvet och plockar med sina klossar. Han är världens vackraste bebis! Och tur är väl det, för honom ;)

Jag är inte helt grön på det där med att blogga. Jag kom just på att jag faktiskt har en gammal blogg. Det var en annan tid, för länge sen. En annan person på många sätt men ändå jag. Det var före livet som bebismamma, före livet som tonårsmamma, delvis före livet som sambo. Funderar på att plocka bort den från cyberrymden, men tills dess..

...här är den:http://anna.dagbok.org