Jag var på bio igår. Jag, Ida och Frida har gått tillsammans & sett Stieg Larsson-trilogin så det föll sig liksom naturligt att vi skulle se "the girl with the dragon tattoo" också. Hmm?

Jo alltså, den var ganska bra men jag tror vi var överens om att svenska versionen är bättre.

Jag visste att den skulle vara omgjord men en del saker som t.ex att Mikael Blomkvist helt plötsligt har en dotter tillförde absolut ingenting till filmen. Helskumt. Jag blev bara förvirrad och började fundera på hur det egentligen var mitt under filmtittandet.

Dessutom pratade några av skådespelarna så sjukt dålig engelska att det var pinsamt. Ni vet så där så man nästan inte kan titta för man skäms själv och vill bara sjunka genom jorden.

Men det var en trevlig kväll iallafall och nu har vi ju skapat lite av en tradition så vi får väl gå och se de resterande ihop också :)

Nu ska jag lyfta arslet från soffan & ta en dusch. Sen hoppas jag på att få sova länge & ostört så jag orkar jobba imorgon.

Innan jag sover ska jag be min vanliga bön. Den låter så här: "Gode Gud gör så att jag ser ut på ett ungefär så här i håret imorgon när jag vaknar, snälla! Det tar så bedrövligt lång tid att bli klar annars".

Natti!

Min blogg är det. Jag har flera gånger funderat på om jag skulle skriva om allt som snurrar i mitt huvud? Men nä.. Därför blir bloggen lite opersonlig och lite tråkig.

Ibland har jag god lust att bara skriva av mig om allt. Saker som jag t.ex stör mig på. Men så hejdar jag mig. Varför blir det så?

Det handlar nog ganska mycket om att jag är ganska sluten, jag vill inte ha folk krälandes i mitt huvud, ta del av mina tankar. Jag diskuterar mer än gärna öga mot öga men så blir det ju inte om man bloggar..

Folk läser kanske, kommenterar eventuellt och jag får liksom ingen ordentlig respons på det jag säger. Inte på samma sätt som om man pratar med någon. Eller så handlar det om att jag stör mig på så mycket att jag inte kan välja ut vad jag ska skriva.. :)

Jag stör mig på människor som lämnar anonyma kommentarer, som inte städar efter sig i gemensamma tvättstugor, hundägare som inte får sina djur rumsrena av ren lathet. Jag blir förbannad på folk som ser ner på andra människor på grund av utseende, religion, sexuell läggning eller etnicitet. Jag vill kräkas på folk som inte har arbetsmoral och folk som tar upp sjukvårdens värdefulla resurser med löjliga förkylningar. Jag stör mig på folk som gaggar om Reinfeldts uttalande utan att ens förstå faktan bakom det (&nej, jag är inte moderat). Jag hatar folk som vill att barn ska kategoriseras och formas till söta prinsessor/tuffa hårdingar utifrån vad de har mellan benen, på djurägare som inte tar sitt ansvar och ger sina djur det liv dom förtjänar. Jag föraktar de människor som är så svaga att de måste mobba andra för att må bra. Jag stör mig på kvinnor som slänger sig med kommentarer som "ja men det är ju såå typiskt karlar, de tror de ska dö av en förkylning" för att i nästa ögonblick beklaga sig över att många män talar nedlåtande om kvinnor. Jag blir arg på folk som inte låter sina barn skita ner sig. Det irriterar mig något fruktansvärt att folk klagar på sina liv, sina arbeten, sina utseenden och sina partners utan att lyfta ett finger för att förändra situationen. Jag vill spy på folk som tror att man ska veta vad de vill/menar utan att de säger det rakt ut, jag har tränat länge men tankeläsning är en svår nöt att knäcka. Jag blir ledsen ända in i själen när jag träffar människor utan förståelse och empati för personer med funktionshinder. Jag stör mig på föräldrar som tar genusdebatten på  f ö r  stort allvar och ska ha rosa overall på Olle till varje pris, bara för att de tror att det är det som det går ut på. Jag blir arg när folk gnäller på att de inte har råd med viktiga saker & orsaken är extremt dåliga prioriteringar, när folk inte törs stå för saker de sagt och folk som vänder kappan efter vinden. Jag blir förbannad på de som medvetet avlar fram blandraser och de som "räddar" hundar från utlandet när vi har en hel hög som borde räddas i Sverige. Jag gillar inte folk som bär päls, överkonsumerar eller har noll kretsloppstänkande. Jag stör mig på folk som är för lata eller för tröga för att sätta sig in i tvivelaktiga partiers åsikter & bara hänger med för att det var någonting som lät bra, på folk som tror att det bara finns nackdelar med invandring och folk som är trångsynta i största allmänhet. Ja, listan kan nog göras ganska lång..

Och finns det då ingenting jag tycker om? Som jag gillar, blir glad av eller som värmer mitt hårda hjärta? Jorå, men det får bli en annan gång..

Ja, det verkar vara min standardkategori. 

Jag suger på att kategorisera inläggen, så jag kanske skulle ta bort kategorierna? För allmänt, det är ju just allmänt. Här ryms allt mellan himmel & jord. Behövs det verkligen något mer?

Skitsamma.

Nu ska här lagas kycklingtortillas. & sen får vi se vad resterande del av dagen bjuder på.

Chokladpudding, ja just ja, det blir det också.

Gött & onyttigt, men det är vi värda. Livet är så kort så man får inte glömma bort att njuta ibland.

.. I'd probably dress up in You.

du&jag. Alltid.

Det här vädret, det får det att spritta & bubbla i hela kroppen. Vi har varit ute & promenerat på förmiddagen. Ashärligt! Perfekt.

Jag får en helt obeskrivlig lust att åka till fjällen. Jag vill åka skidor, grilla korv, dricka varm choklad mysa i snön och solskenet och bara må bra. Men det får bli en annan gång.

Man måste ta tillvara på det som är bra, så vi klär på oss & går ut igen. Promenad & solsken är som balsam för själen.

Livet.

För en del?

En gammal bekant till mig, ingen nära vän men ändå en människa jag alltid tyckt om, har fått cancer i livmodern. Orättvist. Men det är det väl alltid? Hon har inga barn och kommer med största sannolikhet aldrig att få det heller. Det slår mig ibland, att jag egentligen aldrig haft det svårt. Inte på riktigt.

Det har varit tufft ibland, att bli mamma som 17-åring är ingen dans på rosor. Men jag har aldrig haft det riktigt svårt. Visst, min alkoholiserade farsa i kombination med en mamma som jag aldrig kommit nära har satt sina spår. Jag mådde riktigt, riktigt dåligt under gymnasietiden och ibland blir jag nästan kvävd av ångest även nu. Men när jag jämför mig med andra...

Min allra bästa vän förlorade sin pappa på ett fruktansvärt grymt & egoistiskt sätt, jag kan inte ens föreställa mig smärtan efter ett sånt svek.

Och bästis nummer 2, (ja det låter töntigt, men hon är ju bästis nr 2..) hennes liv har kantats av den ena tragedin efter den andra. En pappa med alkoholproblem räckte liksom inte. Så en trafikolycka som nästan kostade henne livet, som hon aldrig riktigt kommer bli återställd av och herr stroke går hand i hand, som för att liksom göra eländet ännu värre. För om det ska göra ont, ja då kan det jävlar i mig lika gärna svida ordentligt...

Och här sitter jag. Jag har aldrig varit allvarligt sjuk, jag har aldrig förlorat någon nära alldeles för tidigt, jag har vänner lika sällsynta och värdefulla som diamanter. Jag har en sambo, som är min själsfrände, världens bästa. Mina barn är fulländade och jag har fan knappt ens varit arbetslös. Är det så här det ska vara? Jag kan inte låta bli att tänka att jag kommer drabbas jag med..

Att när jag sitter där i min bubbla, lycklig och intet ont anande så kommer något hända.

Någonting svart, skarpt och smärtsamt som sliter mig i stycken och får mig att tappa fotfästet. Jag är rädd att någonting ska hända som kommer förlama mig av smärta och slå hela min lyckliga, larvigt enkla tillvaro i spillror. Så jag sitter ibland och föreställer mig det ena eventuella scenariot efter det andra, jag kan liksom inte låta bli. Jag fattar ju att det inte tjänar någonting till, men det känns så osannolikt att mitt liv ska passera så här lätt. Eller? 

Vad är det som avgör människors öden? För rättvist, det är det ju aldrig.

Varför är det så svårt?

Livet.

För en del?

Jag somnar snart tror jag.

Elias körde ett "vakenrace" inatt, mellan 03:20 och 05:30 var det gnälligt & bökigt. Inte för att jag är förvånad. Med min vanliga tur så kunde jag ana att det skulle bli något i den stilen. Jag skulle nämligen upp & jobba imorse, det faller sig liksom alltid så. Jag undrar om han känner på sig att jag ska lämna honom? Och vill jävlas lite.. :)

Imorgon ska jag upp ännu tidigare, så vi får väl se om han ska vara vaken ännu längre inatt?

Dagen imorgon är lite speciell, Dannes föräldraledighetspremiär! Jag hoppas de kommer ha det supermysigt, så han inte är helt knäckt när jag kommer hem & gråtande förklarar att han inte passar som hemmapappa. Nä men skämt åsido, det kommer nog bli super. Jag tror han har sett fram emot det här...eller jag vet att han har gjort det.

Elin var hemma här en sväng förut. Hon hade Vickan med sig & de skulle blondera hennes stackars hår. Jag fick lite ångest där ett tag & insåg ganska snart att idén inte var så briljant som de tyckte. Så istället för att slappa i soffan, som jag gjort mig jäkligt förtjänt av, fick jag försöka reda ut trasselkokan i hennes hår och få ut färgen någorlunda jämt. Det blev inte vackert men det blev nog lite bättre än vad det skulle ha blivit om inte jag räddat situationen alls...

Jag minns alla gånger min mamma bestämt släpade mig till frisören för att rätta till mina hemmafärgningar som haft alla tänkbara mönster & färger. Snyggast var nog den där leopardfläckiga looken jag fick när färgen applicerats lite slarvigt och fläckvis... Jaja, det växer ju ut, och gör det mot all förmodan inte det så kan man ju alltid ha en mössa med tryck, typ "no hair day".

Men nu faller jag troligtvis i koma inom kort så jag borde pallra mig ut med den fyrbenta varelsen i familjen. Lurvtrollet. Som för övrigt börjat löpa & är precis lika äckelpäcklig som hon brukar bli då. Slickar & snuskar ta mig tusan överallt. Men visst räknas det väl som powerwalk när man släpat drygt 30 kg hovawart efter sig en hel promenad, man blir ju nästan svettig ju!

Helt plötsligt kliar det överallt...