Den går obönhörligt vidare. Tar ingen hänsyn till att jag vill vara kvar i vissa ögonblick.

Luften känns lite tunnare, lättare att andas. Det är en konstig känsla, att samtidgt som jag kramas sönder inuti av sorg så börjar hjärtat vakna. En värme smyger sig fram i min kropp, jag känner mig glad. På riktigt.

Det är han. Han ger mig så mycket. Han är inte hon, men det vill jag ju inte heller. Han är perfekt på sitt egna vis, glad, lättsam, trevlig. Lyhörd, full av bus, pigg och nyfiken. Han är varm, mjuk, lurvig och tar alldeles för mycket plats i sängen. Så som jag vill ha det.

En ny tid börjar nu. & det kommer bli bra, det känner jag någonstans långt in. Lusten är tillbaka, jag vill så mycket så jag får hejda mig ibland. Vi har tiden, vi kommer hinna allt & förhoppningsvis finna den där teamkänslan tillsammans. Känslan när man lyckas, oavsett om det är med en cirkuskonst eller det perfekta skicket i söket, tillsammans med sin hund är helt obeskrivlig.

Här är han, världens vackraste "Klas" :)

Hjärtat värker och sorgen omsluter mig som en tung dimma. Ibland får jag svårt att andas och stundvis kan jag inte ta in att du inte finns längre. Du, som var min bästa vän. Jag kommer aldrig mer bli väckt på morgonen av att du trycker upp en sko i ansiktet på mig. Jag kommer aldrig mer promenera våra rundor tillsammans med dig. Jag kommer aldrig mer känna din päls mellan mina fingrar. Du kommer aldrig mer skrika av glädje när du hör mina steg i trappen och aldrig mer kommer jag titta in i dina vackra ögon.

Jag vet att du har det bra nu. Kanske finns det en himmel för dig, där du kan springa fort som du älskade. Där man får jaga katter och fåglar och skälla på fula människor. Där man får äta vad man vill, när man vill.

Masken är på och jag tror inte någon anar hur hårt det är för mig. När jag är ensam rasar det. Tårarna rinner och jag kan inte stoppa dom. Det gör så ont. Det gör så ont. Det gör så jävla ont!

Jag saknar dig. Hela tiden.

Älskade, finaste Rist. Du fattas mig.

Det är inte bara en hund. Det är aldrig bara en hund...

Elias har haft feber ett par dagar men jag tror det har gett med sig. Idag är han betydligt gladare och känns inte alls varm. Skönt! Igår mådde jag själv som en skit och var helt övertygad om att det var min tur att bli sjuk. Kroppen värkte, huvudet värkte, jag frös och halsen kändes helt igentjorvad. Men idag är jag betydligt piggare, halsen kliar bara litegrann och man kan nog säga att jag mår bra. Hoppas det fortsätter åt det hållet.

Livet har tagit en lite ny vändning. Som förut fast annorlunda.

Det har varit tungt, gjort ont och det fattas en bit av mig. Nu börjar det ljusna, värmen återvänder och stundvis känns glädjen riktig. Det kommer bli bra det här.

Jag tror vi har ett litet uppehåll, jag & bloggen.

Lusten är som bortblåst och vem vet, den kanske aldrig återvänder?

Vi får väl se.

Det är mörkt nu. Jobbigt, äckligt & smetigt. Tankarna är för många och huvudet för litet. Jag önskar jag kunde dra ut dom, som ett långt klibbigt tuggummi & kleta fast dom på någon vägg.

-Där fick ni era jävlar, ni kan sitta där & torka tills ni ramlar ner.

Jag känner mig spyfärdig av alla tankar, och jag lovar mig själv varje kväll att jag ska sluta grubbla. Men när lampan är släckt & jag ligger omfamnad av mörker så smyger dom fram. Vissa beslut är svårare än andra, vissa saker är så grymt smärtsamma & jobbiga. Jag känner mig svart. Tom.

Ihålig.

Vi har varit i badhuset och det var precis så mysigt som det alltid brukar vara. Elias somnade på vägen dit & var helt väck när jag skulle byta om på honom.

Shajt också, tänkte jag och trodde han skulle bli grinig när han bara fått sova de ynka minuter det tar att åka dit. Men icke! Så fort vi fick på badbrallorna så fattade han direkt vad som var på gång & sprattlade med hela sin lilla kropp av ren glädje. Han älskar det. Han skvätter & plaskar så det stänker i hela ansiktet, hostar lite och fortsätter.

Vi dök några gånger också & jag tog på mig simglasögon för att verkligen kunna se ordentligt hur han ser ut under vatten. Men jag vet inte jag?

Det blir väl för mycket för mig att hålla reda på allting samtidigt, signalera till barnet att vi ska dyka, doppa ner honom, vara i rörelse och samtidigt dyka under vattnet själv. För första gången blundade jag så, ehh?

Jag såg alltså inte så mycket. Andra gången lyckades jag hålla ögonen öppna men all koncentration fokuserades på just det så jag andades istället..under vattnet. Ja ni förstår ju själva. Nästa gång får Danne dyka så att jag bara behöver koncentrera mig på att stå stilla under vattnet med öppna ögon & stängd mun, det borde jag väl klara av?

& rubriken då?

Mjoo..

Det var det en kvinna som gjorde i duschen bredvid mig idag. I det allmänna badhuset. Totalt ogenerat och inte ett dugg diskret. Det blev nästan pinsamt eftersom Elias satt på golvet och tittade på henne med stora ögon. Nu förstår ju inte han sånt där, men det kändes lustigt ändå.

Alltså, personligen tycker jag gott folk kan ansa lite så man slipper se tofsar på vardera sida om troskanten, men gör man inte sånt hemma? Fixar man inte till det innan man går till badhuset? De flesta gör ju så klart det, annars skulle man ju stöta på fenomenet betydligt oftare.

Nu blir det kaffe & sen måste jag nog fundera på om jag ska låta den här dagen bara gå utan att göra någonting vettigt?

Det finns en blogg som jag följt i flera år. Det är en mamma som skriver, öppet, varmt och rakt in i hjärtat om sin pojke med DS. Det är en blogg som mer än en gång fått mig att gråta. Men nästan lika många gånger har jag skrattat och blivit alldeles varm rakt igenom av all styrka och kärlek som denna människa lyckas förmedla.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle göra om jag fick ett barn som inte var som alla andra? Skulle jag orka? Skulle jag kunna bära all sorg och smärta utan att gå under? Skulle jag klara av byråkratin och det eviga kämpandet med blanketter, läkare, hab-personal och myndigheter för att få igenom det jag är övertygad om är det bästa för just mitt barn? Alltid balansera på en lina och riskera att falla ner. Jämföra med alla "normala" barn. Aldrig veta hur framtiden kommer te sig för den jag värdesätter högst i livet? Skulle jag kunna se förbi begränsningarna? Det är så lätt att stå bredvid och tycka & tänka.

Jag har kämpat många gånger mot folk som inte förstår, mot platser dit man inte kan komma om man är rullstolsburen. Jag har skällt och förklarat, mött fördomar och fått människor att tänka om. Jag försöker i varje litet ögonblick se möjligheter, jag vägrar ge upp. Jag har ifrågasatt sjukgymnaster, läkare, skolpersonal och arbetsterapeuter. För det är mitt jobb.

Det är en självklarhet för mig att man är lika mycket värd och ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter även fast man sitter i rullstol, inte kan prata för sig eller har en utvecklingsförsening. Jag hatar när människor vill placera folk i fack eller tycker att de belastar samhället, jag kokar inombords när folk börjar prata om pengar i sammanhang när det faktiskt handlar om människor. Det handlar ju för fan om människor!

Om jag fick ett barn med någon form av handikapp, funktionshinder, begränsning eller vad man nu vill kalla det så skulle jag falla sönder inuti om någon talade om för mig hur dyr vederbörande är för samhället. Om jag fick ett barn som inte är som "alla andra" så önskar jag av hela mitt hjärta att jag aldrig kommer behöva möta fördomar, hårda ord och oförstående människor. Tyvärr vet jag att det är en verklighet som inte finns.

Om jag blir mamma till ett barn som inte är perfekt i andras ögon så hoppas jag att jag ändå kommer kunna hitta styrkan att kämpa. Orken att bära sorgen, förmågan att inte låta den förlama mig. Jag önskar att jag kommer vara så stark att jag alltid reser mig efter varje fall, efter varje knytnävslag, efter varje kniv i magtrakten, spottar i nävarna  och tar nya tag. Att jag aldrig sviker mitt barn utan fortsätter att se möjligheter. Att jag aldrig någonsin låter begränsningarna stoppa mig från att ge mitt barn det det förtjänar. Det allra bästa..

Om någon skulle vilja läsa om lille Julian, en pojke med det lilla extra så är bloggadressen: http://myperfectbabyjulian.blogspot.com/ 

Det är plogbilen som är utanför. Häromnatten var jag också säker.

Sen började jag tvivla, är det verkligen plogbilen? Eller gräver dom på grusplanen mitt i natten? Plogbil? Grävmaskin?

Det var inte plogbilen & inte grävmaskinen, det var Danne.

Så nu kan han lägga till "förmågan att snarka så det låter som en plåtskrapa mot asfalt" i sin lista över onödiga talanger.

Gårdagens hämtning var en mardröm. Jag sniglade mig fram i 50 km/h på 80-väg och växlade i panik mellan hel- & halvljus. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig för vilket som var sämst? Det var för mörkt och snöfall rakt mot bilen, så där så man inte ser mer än några meter framför sig. Jag var helt övertygad om att jag skulle lyckas missa att vägen svängde någonstans & fortsätta rakt fram.

Lite lagom stressad blev jag också av lastbilen som slickade min nyträttade bil i röven, så hör & häpna, igår gjorde jag en trafiktömning. Det har inte hänt sedan jag tränade på vänstersväng på körskolan (för snart hundra år sen).

Men jag tog mig dit, lyckades åka förbi hållplatsen "länsmansgården" och fick åka två hållplatser till innan jag hittade ett bra ställe (läs någons garageuppfart) att vända på.

Idag är det onsdag & snart har halva veckan gått. Igen.

Vart tar tiden vägen? Ska det fortsätta så här så är det ju jul igen innan man hinner blinka.

Alla hjärtans dag.

Dagen då man ska bry sig lite extra och visa mer kärlek än vanligt & helst spendera lite pengar på onödiga presenter. Jag skiter i det. Jag ska så klart kramas lite extra kanske, men vi är rätt bra på det i min familj på alla vanliga dagar också så det blir nog ingen större skillnad.

Men jag måste erkänna att jag blev bra glad när jag kom hem från jobbet & möttes av färdigt kaffe & choklad. Tack världens finaste kompis!

Nu har vi promenerat, Elias somnade & sover fortfarande. Skönt för honom, lille pluttungen.. Jag var förbi frisören & betalade Elins klippning, så nu är det iallafall en i familjen som är snygg i håret :) Hon drog med sig Melker hem efter skolan & nu har de åkt hem till honom. Så det betyder alltså att jag måste åka & hämta henne ikväll. Rackarns..

Med min dåliga vindruta vill man helst inte köra i mörker för så fort man får möte sprids ljuset från den mötande bilen i hela rutan & man ser inte ett dugg. Lite läskigt, men jag kan ju inte gärna lämna henne kvar där.

& så är det det här eviga bekymret med mat. Vad sjutton ska jag laga idag? Jag är inte sugen på någonting och har ingen som helst lust att stå vid spisen, men äta bör man... Jaja, jag får väl gå och riva i frysen så kanske lusten infinner sig?

Nu kommer nog Danne hem vilken minut som helst, förhoppningsvis med en nytvättad bil. Den skulle ha blivit tvättad igår men det var sån kö så han orkade inte stå & vänta. Och nu är den så extremt skitig så jag skäms nästan.. Grannarnas egentligen ganska smutsiga bilar ser glänsande rena ut i jämförelse med våran & blir den inte tvättad snart så kommer det förmodligen aldrig gå att få den ren.