...besöka frisören & låta henne utföra underverk i trasslet på mitt huvud som ska föreställa hår.

Jag borde skaffa nya glasögon, eller åtminstone byta glasen i mina nyaste bågar som är ganska nya. Just nu använder jag dom gamla glajjerna eftersom jag trodde jag var smart när jag valde såna där blimörkaisolen-glas i de nya. Vilken flopp, vilket fiasko!

När solen skiner blir de så svarta, så svarta och ljuset smyger in någonstans uppifrån och stör så det blir som att gå med en svart lapp framför varje öga. Jag ser nada! Så då måste jag ta av mig dom. Vilket ytterligare spär på tragiken i det hela. Jag är inte blind, men utan brillor är det bra nära. Det blir lite som att välja mellan pest, kolera och svält. Det tredje alternativet, svält, symboliserar att använda mina gamla brillor. De är inte så bra, så det blir som att gå omkring och ständigt hungra efter bättre syn.

Jag borde ta tag i det.

Kvällen igår var lyckad. Jag hade hur kul som helst. Ett gäng tjejer, några gamla barndomsvänner och några helt nya ansikten. Prat, skratt, god mat och helt galna lekar. Suveränt. Precis vad jag behövde!

Ligger i soffan, nerbäddad under en fluffig filt med datorn i knät. Det luktar kaffe och jag är så trött så jag orkar inte ens gå och hämta en kopp. Dannes kompis Peter är här och umgås en sväng innan de två beger sig mot grannstaden och kvällens fest. Jag ska slappa i soffan ikväll, käka pizza och glo på bra serier. Elin ska på tjejkväll hos en kompis så det blir jag, Elias & min polare Ida. Jag ser framför mig hur skönt och lugnt det kommer bli. Jag ser även framför mig hur lätt och snabbt Elias kommer somna ikväll. Det blir mest rättvist så eftersom han var så duktig igår och somnade direkt när Danne nattade honom & fortfarande sov när jag kom hem.

Jag känner mig mosig i huvudet. Inte riktigt närvarande. Jag vet inte alls vad jag ska skriva och har påbörjat alla möjliga meningar som inte blir färdiga, som bara raderas. Jag har egentligen ingenting att skriva tror jag. Ögonen vandrar iväg hela tiden och fastnar på skidskyttet på tv:n. Om en stund ska jag iväg till Idas "pappa" och fira honom på 10-årsdagen. Det ni! Tio år som nykter alkoholist. Det är starkt och värt att uppvakta tycker jag, men jag kan inte låta bli att önska att det vore min pappa. Han var nykter, i flera år.

Det var år som gav mig min pappa tillbaka, år som vi använde till att prata, gråta, laga och lappa. Vi klippte sönder våra inre och hjälptes åt att klistra ihop i alla bitar till någonting bra. Han blev morfar till min dotter igen, han bad mig innerligt om ursäkt och jag förlät.

Sen rasade det. Det som tog sex år att bygga ihop tog bara en minut att rasera. Ett telefonsamtal. Ett tonläge som jag alltför väl kände igen. Den där iskalla känslan i bröstet. Dov smärta. Han gör mig så illa gång på gång och ändå kan jag inte sluta hoppas. jag skulle förlåta igen. Riva fram allting, klippa och klistra om och om igen. Samla ihop alla skärvor, fila till passformen, och sätta ihop dom så gott det går. Jag skulle försöka laga oss trots att det är meningslöst. Till slut kommer bitarna vara för små, sönderfilade, och inte passa ihop längre. Inte ens jag kan utföra mirakel.

Jag är inte helt grön på det där med att blogga. Jag kom just på att jag faktiskt har en gammal blogg. Det var en annan tid, för länge sen. En annan person på många sätt men ändå jag. Det var före livet som bebismamma, före livet som tonårsmamma, delvis före livet som sambo. Funderar på att plocka bort den från cyberrymden, men tills dess..

...här är den:http://anna.dagbok.org