Soliga söndag, jag älskar dig! Är precis hemkommen efter världens skönaste promenad, solen stekte och hoppet om sommaren har återkommit.

Idag drar Danne tillbaka till Norge och jag blir "ensamstående" igen. Jag har en veckas semester kvar, två veckor föräldraledigt efter det & sen, jävlar i havet, är det dags för att börja jobba igen. Himmel vad konstigt det känns! Jag kan inte fatta vart tiden tagit vägen?

Elias ska skolas in på förskola & hur jag än vrider och vänder på det så måste jag nog inse att bebistiden lider mot sitt slut. Lille snuffseplutten, väx inte upp för fort!

Inatt ramlade Elias ur sängen, för första gången någonsin. Jag kände någonstans i dimman hur han kröp omkring på mig, sen hörde jag en duns & ett illvrål. Kraken.. Men det gick bra, lite kramar & sen somnade vi om allihop och sov till sju. Jag hade gärna sovit lite längre.. Igår klev jag upp strax efter sex och drog till klubben för att vara funktionär på utställningen. Elias passade då på att sova till 8:30 berättade D triumferande när jag kom hem. Tack för upplysningen liksom.. Skitunge! ;)

Idag har jag inget inplanerat, förutom att hämta Elin som sovit i Hällestad. Hon drog till stan med Melker igår förmiddag och åkte direkt hem till honom efteråt. Finaste, finaste Elin! Hon gav mig den bästa födelsedagspresent jag någonsin fått när jag fyllde år. Ett brev där hon skrivit hur mycket jag betyder för henne och hur tacksam hon är för att jag är hennes mamma. Jag får tårar i ögonen varenda gång jag läser det & jag ska spara det för all framtid. Jag skulle vilja rama in det, men det är text på båda sidor om papperet så jag vet inte riktigt hur jag ska få till det i så fall.

Jag undrar om jag börjar bli gammal? Jag börjar ana vissa ålderstecken..som att jag blev själaglad över en duk från Björke vävstuga och en Marimekkoskål jag fick av mamma i födelsedagspresent. Hon tyckte det var dags att jag fick lite "vuxna" presenter & en ordentlig duk ska finnas i alla hem. Den var jättefin & skålen går i samma färg som min iittalaljuslykta, skitsnyggt!

Jag är så sugen på att göra "någonting" här hemma.. Kanske lite nya gardiner, mattor, krukväxter, ljuslyktor och lampor? Helst nya golv & tapeter, men i en hyreslägenhet? Njääe va? Jag är sugen på att piffa till hemmet lite, helst av allt vill jag ha ett hus att styra i. Men drömhuset lyser med sin frånvaro.. Det finns ju några stycken jag skulle vilja ha, problemet är att de som bor där inte verkar ha några planer på att flytta. De blir ju aldrig till salu... Så Åååååååsa, kan du bearbeta din bror lite, manipulera honom att flytta?? Hans hus är nämligen ett av de jag skulle kunna tänka mig att köpa ;)

Elias med sin far i rutschkanan, skitkul!!

Klas gräver i sandlådan

Blev trött av allt grävande & la sig i gropen *älsko*

    Elias spanar in lillkusinen :)

Det finns ingenting annat att göra i reatider än att fräscha upp hundklädesgarderoben lite. Damn, vad nöjd jag är! Er ska jag slita på i vått & torrt, tills döden skiljer oss åt. Förhoppningsvis eran död, för jag håller troligtvis längre än vad ni gör.

Mina gamla hundkängor får gå i graven nu, jag gråter eventuellt en liten skvätt. För det finns inga skor jag gått så många mil i som dom, det inns inga skor som ställt upp så mycket för mig i all terräng, i alla väder som dom. Men allt har sin tid & deras är förbi. Nu börjar ett nytt kapitel, med nya trotjänare. Jag ska bara gå in dom först...

Nya brallorna är bara en bonus, för att det var halva priset & alltså så attans billiga.

Happy birthday to me!

Idag fyller jag år. Jag är alltså inte 30 längre, utan 31. Åren går förbaskat fort! Det har hittills varit en bra dag & jag hoppas det fortsätter. Ikväll ska vi ut & äta med några vänner, Dannes syrra & hennes sambo, det blir nog trevligt!

Nu är den här, appen, efter en evighetslång väntan! Det här är ett testinlägg bara för att se om/hur det funkar.

Idag vankas det nagelfix och efter det fika hos mamsen. Vi har nyss promenerat och då stötte vi på en gammal bekant eller vad man ska kalla det. Vi känner inte varandra men har under alla år hälsat och ibland stannat och småpratat. En hundägare.. Idag när vi möttes berättade hon att hon fått ta bort sin tik. Sorgligt, och jag lider med henne, usch och fy! Hon var gammal men vad spelar det för roll? Det gör inte mindre ont för det och blir inte mindre tomt...

Nu har jag nog testat klart.

Eftersom ni inte tycker om vad jag ska skriver så får jag väl böja mig. Det blir sommar snart, vi har så mycket tid kvar innan hösten och vintern har oss i sitt grepp. Vi vänder oss sakta bort från solen & dagarna blir kortare men det bortser vi ifrån. Det blir sommar ändå. En lång, varm, strålande sommar. Faktum är att just i år kommer vi inte få varken höst eller vinter. Det kommer vara sommar fram till nyår!

Nä men skämt åsido, jag är en faktaknarkare & vi alla vet ju att det som gör att vi ens får sommar är jordaxelns lutning mot solen. Under sommarhalvåret lutar vi mer mot solen än under vintern. Vi vet också att jorden rör sig runt solen och snart kommer "fel sida" av jordklotet vara vänt mot solen, i ett halvår ungefär. Det är då det blir mörkt hos oss, vare sig vi vill det eller inte. Höstdagjämningen (som inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfären, alltså passerar himmelsekvatorn) kommer allt närmre & så här illa är det under juli månad: Avståndet från himmelsekvatorn minskar från 23 grader till 18 grader. Det händer inte så mycket under julis första halva men desto mer under slutet av månaden. Detta får ju så klart konsekvenser. Dagarna blir kortare & nätterna mörkare. Sammanlagt går solen upp cirka 45 minuter senare i slutet på månaden och den går ner 45 minuter tidigare. Därmed minskar dagens längd med ungefär 1 1/2 timmar.

Men för er skull så kan vi bortse från det också ;)

Som ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Ett jävla hånflin och en handrörelse, som om jag var en fluga du kan vifta bort. Det äter upp mig inifrån, stör min värld & gnager sönder mig. Jag har aldrig någonsin känt mig så otillräcklig, så liten och så maktlös.

En kväljande känsla, som om allt försöker komma ut. Jag vill kräkas, vända ut och in på hela mig. Få det att försvinna.

Jag ser. Förstår du inte att jag ser?

Ibland är det en förbannelse att vara kvinna...

När jag var yngre och hade mens så blev jag sjuk. Riktigt sjuk. Feber, kräkningar och smärtor så att jag trodde jag skulle dö. Varenda gång. Sen blev det bättre. Efter att jag fått Elin höll det sig på en normal nivå, mensvärk hade jag alltid men helt hanterbart. Sen hade jag p-stav i sex års tid & var helt mensbefriad.

Nu vet jag inte vad som har hänt? Efter Elias har min mens krånglat, den är sen jämt och ständigt, jag verkar ägglossa bara några dagar efter att den har slutat och mensvärken har kommit tillbaka. Sist jag hade mens gjorde det fasligt ont & nu kan jag inte ens gå! Det sliter och drar, det värker ut i ryggen, ner i benen. Jag är helt spyfärdig av smärta och det gör allvarligt talat så ont att jag vill gråta. Det känns som någonting sliter sönder mig inuti, som att jag ska gå av på mitten. Är det normalt? Ska det vara så här?

Jag hade tänkt dra till stan en snabbis & sen ut i skogen med min hund, men det går inte. Det är helt omöjligt, jag är förlamad av smärta & undrar halvt om halvt om inte döden vore att föredra :(

Igår åkte jag återigen vägen till Borensberg, för tredje gången den här veckan. Var på hundträning med allra bästa flattegänget & det gick som vanligt alldeles kanonbra! Lydnaden var kanske ett litet kapitel för sig, Klas var ofokuserad & flamsig men det är mitt eget fel, för som vanligt har jag tränat alldeles för dåligt. Jag kan ju inte begära att han ska fixa vissa moment med så pass mycket störning när han inte ens kan det ordentligt.

Apporteringen däremot: klockrent. Söket fixade han galant, inget flams, världens driv som vanligt och han försökte inte ens sno någon av de avlämnade dummiesarna. Likaså markeringarna är jag störtnöjd med. Vi körde visserligen bara tre för han var ganska trött men jobbade trots det jättebra! Vi körde även sittande i grupp med störning utav lilla Alva som fick gå runt & kasta "nej-dummiesar", otroligt jobbigt för en sån som Klas som tycker att just flygande dummies är det roligaste som finns. Nyttig träning som jag borde göra oftare..

  Klas med sin vackra syster Selma.

Vart är sommaren? Jag är nog inte den enda som undrar och inte den enda som är besviken. Den här sommaren som jag sett fram emot så otroligt mycket. Förra sommaren satt jag nyförlöst som en padda i soffan, med svettningar, och gjorde ingenting annat än ammade, känns det som i alla fall. Elias var en pyttemänniska, en liten närhetstörstande bebis som inte kunde sova annat än i famnen. Jag spenderade mina dagar med att beundra honom & fantisera om tiden framför oss. Som den här sommaren till exempel. Jag har sett framför mig hur vi skulle njuta av värmen, solen, bad & glass. Långa cykelturer, promenader, parkhäng & annat mys. Vi gör visserligen allt det där ändå, med undantag av badandet, men lite mer värme, lite mer sol & lite mindre taskigt väder hade helt klart gjort den här sommaren lite bättre.

Idag är det måndag, den av veckans dagar som jag hyser någon slags hatkärlek till. Jag älskar de måndagar när Elin kommer hem lika mycket som jag hatar de när det är dags för henne att gå till sin pappa igen. Idag är det en bra måndag, hon kommer hit & min familj blir hel. I en vecka är den komplett sen splittras vi igen. Danne drar tillbaka till Oslo på söndag, Elin försvinner på måndag & då är det bara jag, lilleman & den håriga kärleken kvar. Vi klarar oss, det gör vi absolut, det går inte ens någon nöd på oss. Jag har lärt mig att leva med en ständig saknad, det känns som att det alltid är någon som fattas. Man tror kanske någonstans att man ska vänja sig vid att vara halvtidsförälder, att det blir mindre jobbigt med tiden att ha ett barn som bara är "hemma" varannan vecka, så är det inte. Det är alltid precis lika jävla jobbigt.

Vi går mot höst, jag känner det i luften på kvällarna & inom mig väcks en längtan. Jag älskar hösten. Den är min absoluta favoritårstid. Alla färger, den klara luften, mörkret som faller om kvällarna, levande ljus, den första frosten, gatlyktor vars ljus glittrar på regnvåt, svart asfalt. Det är vackert & jag har alltid älskat det, så länge jag kan minnas.