En blogg är ju som en dagbok litegrann. Man skriver ner sina tankar och försöker förmedla sina känslor. Man kanske är arg och behöver ösa ur sig, eller kär. Eller glad. Skillnaden verkar vara att man gärna vill att någon annan ska läsa, gärna kommentera och bekräfta en i det man skrivit. En dagbok låser man och gömmer undan.

Men vart drar man gränsen för vad som är okej att skriva i sin blogg? Nu syftar jag uteslutande på öppna bloggar, som alla kan läsa. Jag har haft den här diskussionen ibland med vänner. Och ja, alla har vi olika gränser. Det som är för privat för mig är inte det för dig. För min del får folk gärna skriva hur privat som helst om sig själva. Däremot händer det att jag hoppar till och sätter kaffet i halsen när jag läser snaskiga detaljer eller rena, rama elakheter folk skrivit om någon annan.

I en del av de bloggar av följer skriver folk öppet och ogenerat om sina respektive till exempel. Den enda tanke som flyger genom mitt huvud är "men vad tycker personen ifråga om att bli uthängd i den här bloggen?" Jag själv skulle ju inte jubla direkt om Danne hade en blogg och målade ut mina dåliga sidor där, klagade på vårt sexliv eller la ut bilder på hur ful jag faktiskt är när jag vaknar.

Och nu råkar vi ha en bra relation och han tycker jag är snygg på mornarna också, säger han iallafall. Vi kompletterar varandra, respekterar varandra och mår bra med varandra. Men så klart tycker vi olika ibland, allt är inte rosenskimrande alla dagar och nog har jag tyckt någon enstaka gång att han varit lite skitstövlig. Men inte sjutton skulle jag sätta mig vid datorn i ett upprört sinnestillstånd och skriva någon dynga om honom, som han troligtvis skulle bli sårad av, och som jag förmodligen skulle ångra ganska snabbt. Varför gör man så? (Den undran gäller för övrigt också statusuppdateringar på fb i stil med "jag blir sååå trött på X, hen fattar ingenting och städar/diskar/pippar gör hen aldrig heller bla bla blaaa")

Tro man att det ska rädda en dålig relation? Att ens respektive ska läsa, vara förstående och ändra på sig? Hoppas man på att få medlidande? Eller träffa nya bekantskaper med liknande karlslokar/gnällfi**or som man kan älta tillsammans med?

Att pränta ner sina tankar kan vara bra i många lägen. Jag tycker absolut man ska skriva ur sig om det får en att må bättre. Men varför inte pröva ett privat mail till den det berör? Eller ett låst dokument på sina egna dator? Varför inte en dagbok, låst och undangömd?

...får jag väl säga. Jag har länge velat fram och tillbaka om jag ska starta en blogg, men bestämde mig för att göra det. Man kan säga att jag och bloggen kommer ha en prövoperiod, känna lite på varandra om vi passar ihop, om mina tankar kan omvandlas till ord på det sätt jag tänkt?

Här kommer jag dela med mig till er om mitt liv, mina barn och mina tankar. Men mest av allt kommer jag ventilera för min egen skull. Det är skönt att skriva ner vad man tänker och tycker, få ur sig saker som kanske gnager eller tynger en. Eller bara glädjesprudla ur sig ord för att man är så jäkla lycklig! Om någon sen läser eller inte, det är ganska oväsentligt för mig. En ganska vardaglig, förmodligen tråkig blogg kan man nog kalla det... Ungefär som jag!