...det är vad Klas har kräkts upp idag! När han ätit skiten vet jag inte. Jag tycker jag har koll & vi är bra på att plocka bort allt som skulle kunna klassas som sväljbart av valpskrället, men uppenbarligen har vi misslyckats någon dag :(

Jag borde väl vara glad att det kom upp men jag är snarare orolig att det ska vara något mer som åkt ner men inte kommit upp... Nu sitter jag här och håller span efter minsta symtom som enligt veterinären innebär att vi behöver åka in: magsmärtor, kräkningar, ovilja att äta eller dricka eller slöhet. Men icke, han är precis som vanligt. Jag får helt enkelt hålla tummarna för att han inte ätit någonting mer...

Nu ska vi till morsan & käka pizza. Gött!

Det var ett tag sen jag bloggade sist. Det kan bero på att jag har ett så händelserikt liv & helt enkelt inte haft tid. Eller så kan det möjligtvis vara för att jag inte haft lust.

Hursomhelst, helgen var bra. Vi var i Halmstad, åt mat, drack vin & firade Dannes syrra som fyllt år. Bilåkandet gick förvånansvärt bra och Elias hade inga problem att sova borta heller, så jag är helnöjd!

Den här veckan har svischat förbi lika fort som alltid, det har varit hundpromenader, träning, babysim, föräldramöte, nagelfix, jobb och kvalitetstid med vänner. Idag har vi fredagskväll i vår familj. Danne är ledig imorgon som vanligt så det känns numera som att helgerna innehåller dubbla lördagar, fantastiskt skönt.

Elias har en halvjobbig period, sover dåligt, det är fler tänder på g, han är klängig & mammig. Ibland känner jag mig helt urblåst på eftermiddagarna när D. kommer hem, speciellt såna här dagar när jag haft honom klängandes & gnällandes runt benen i cirkus tolv timmar. Kvällarna är egentligen inte mycket bättre dom heller eftersom Elias oftast är trött och då helst av allt bara vill vara med mig. Jag vet att det kommer gå över, det är normalt att det är så här & han har sina stunder när han är världens gulligaste lilla solstråle också. Men, jag måste få klaga lite, jag behöver det.

Jag hoppas på fint väder imorgon, jag ska till skogen. Jag åker visserligen till skogen oavsett väder, men det skulle ju helt klart liva upp dagen om det bjuds på sol!

Det blir många små korta stycken här nu om ditten & datten, men jag orkar liksom inte skriva hundrafemtioelva olika inlägg som handlar om olika saker, med fyndiga rubriker som jag fått fundera alldeles för länge på att komma på, så jag klämmer in allt i samma inlägg. Jag läste ett blogginlägg, om ångest & hur det påverkar ens liv i vardagen. Hur svårt det är för folk att förstå vad man menar... Ångest är ju ett ord man ganska ofta slänger sig med, i alla fall jag, och när jag läser hur en människa med ångest upplever den så kan jag inte låta bli att skämmas lite. Jag skulle vilja säga en sak till dig som skrev blogginlägget, du läser troligtvis inte det här men ändå...

Jag har bara haft ordentlig ångest ett fåtal gånger i mitt liv, det är länge sen. Det var när jag mådde som sämst under mina tonår & faktiskt var så deprimerad att jag ville dö.

Men jag har levt med ångest i periferin länge. Jag har stått bredvid och sett hur den kramar livet & glädjen ur någon. Jag har blivit skrämd, ledsen och arg. Jag har levt med ångest, bara inte min egen. I det här fallet har ångesten inte varit nådig, den har pinat och söndrat en själ så svårt att delar av den har dött. Jag pratar om min pappa, han som aldrig varit stark nog att rida ut stormarna utan bedövning. Han som tagit till alla medel som finns & som egentligen bara dövat för stunden. Jag är ett av de här barnen som upplevt precis det som du inte vill att dina barn ska uppleva. Och jag vill att du ska veta, att de kommer klara det. Det är inte mänskligt att alltid hålla masken, det är inte mänskligt att aldrig tappa den kontroll som behövs för att dölja känslostormarna. Dina barn kommer inte få men för livet, för du  kämpar. Det är när man ser sin förälder ge upp som man blir skadad för livet.

Jag skulle vilja spåra idag, men tänker att det kan vara aningens för mycket blåst.. Klas är ju inte så erfaren så det känns lite taskigt om spåret blåser all världens väg. Dessutom vill jag gärna lägga spåret i vindriktningen så det inte blir sök av det hela, men just vindens riktning kan ju bli lite knepig att ta ut när det blåser hejvilt från alla håll. Det kanske mojnar framåt eftermiddagen?

Imorgon åker vi till Halmstad. Dannes syrra fyller 30! Sånt måste man ju fira :) Det ska bli kul att komma iväg lite men jag ser inte direkt fram emot bilresan... Det finns helt klart bättre saker att göra än att åka bil tycker Elias & nu är det länge sen vi åkte någon längre sväng. Vi får väl se hur det går? Jag kommer sakna Klas Kalashunden också. Han ska sova hos Ida så det kommer inte gå någon nöd på honom men jag känner mig alltid halv när jag är borta någonstans utan min hund.

Den här helgen kommer bara svischa förbi (som alltid) och så blir det måndag, jobbpanik & vardagsångest igen. Jag önskar att tiden kunde stanna lite ibland. Bara en liten stund, göra alla de bra ögonblicken lite längre, låta de lediga stunderna vara lite längre. Jag skulle behöva stanna upp, andas. Jag hinner inte med.

Idag sov Elias till strax före sju. En hel timme (nästan en och en halv) längre än vad han brukar. Lilla plutt, världens finaste! Det gör lite ont i mig när jag tänker på att han är närmre året än nyfödd... Snart börjar han på förskola & jag kan inte riktigt ta in det. Ska någon annan ta hand om min bebis? Uschalingen!

Jag blir bara tjutfärdig! Vad är det här för något?

http://hundrondellen.se/dogsseekinghome.php?spec=1&valp=0

Alltså, jag tycker ju personligen att folk borde välja att rädda någon av alla dessa stackars omplaceringshundar som redan finns i Sverige, istället för att adoptera gatukorsningar från gud vet vart, men okej då om man verkligen vill ha en utländsk hund & göra en "god gärning"? Men hur i hela fridens namn tänker man när man har en kategori "speciella hundar" som visar sig kunna innehålla allt från blinda till amputerade individer?? Jag vet inte vad jag ska säga? Jag vet verkligen inte vad jag ska säga..

Vad är det som gör att man fastnar för vissa bloggar?

I mitt fall är det oerhört blandat. Jag läser diverse bloggar om folk som delar min stora passion - hundträning. Det faller sig liksom naturligt, liksom bloggar om folk som har småbarn. Jag följer vissa av mina vänners bloggar, jag läser en del som är ganska tråkiga & några riktigt, riktigt roliga.

Jag läser till och med min egen blogg ibland(!). Den får nog kategoriseras in bland ganska tråkiga bloggar. Mitt liv är inte vidare värst intressant. Men det duger åt mig :)

Ibland önskar jag att jag var så där riktigt fyndig så att bloggen blir underhållande eller att jag var poetisk & kunde spruta ur mig vackra ord som slår an en sträng inne i människor. Jag skulle vilja skriva om mitt intressanta liv, alla spännande människor jag träffat och fascinerande platser jag besökt, berätta för er som läser om mina äventyr eller kanske uppdatera bloggen med veckans outfit, frisyr, make up och så vidare. Men jag träffar inte så mycket spännande människor, spännande för mig kanske eftersom jag tycker om dom, den mest fascinerande platsen jag besökt idag är djuraffären, äventyr är inte mitt mellannamn & jag minns knappt när jag köpte nya kläder (till mig själv) eller sminkade mig ordentligt sist och det är väl inte riktigt min stil kanske att blogga om sånt heller? Så ni får helt enkelt hålla tillgodo med min vardag.

Min tråkiga vardag. Som jag faktiskt inte tycker är speciellt tråkig. Visst kan det suga att vara hemma & vara föräldraledig ibland, men oftast är det riktigt kul. Elias är rolig, jag tycker om att umgås med honom. Jag träffar vänner, går på babysim, besöker skogen med hund (& oftast ett par, tre hundkompisar) flera gånger i veckan & gör det jag gillar allra mest.

Vi ska till skogen snart så det vore ju kul om den tittade fram..

Vårt förlovningsdatum...

Igår hade vi varit förlovade i fyra månader. Inget någon av oss reflekterat över, men jag läste en statusuppdatering på fb om ett annat par som firat sin 4-månadersdag igår. Nämnde det för Danne och fick till svar "jaha, ska man fira sånt?" Jag vet inte? Ska man det?

Jag tror vi satsar på att fira med lite bubbel när vi hängt ihop i 10 år. Det är ju knappt fyra år kvar & så som tiden flyger iväg så är vi ju snart där :)

Det är alldeles ljummet ute!

Jag sitter med balkongdörren öppen, Elias sover där ute och fåglarna kvittrar så jag blir alldeles rusig av vårkänslor. Det är så härligt. Har precis varit ute och promenerat, det här vädret gör att man bara vill gå & gå & gå & gå som en duracellkanin. Enligt mig har våren kommit nu. & skulle det mot all förmodan bli kallt & komma snö igen så är det liksom bara på låtsas, som ett skämt, ett dåligt sådant.

Vi mötte Anders & Selma på promenaden. Det är alltså mina grannar... Klasse gillar Selma stenhårt & jag kan inte annat än att bli imponerad av henne. Hon kan det där med att ignorera...nonchalansens drottning. När han åmar, kråmar och gör sig till så sitter hon rakt upp & ner, rör sig inte ur fläcken med ryggen mot honom och glor rakt ut i tomma intet. Det spelar liksom ingen roll vad han tar sig till, hon ser honom inte. Selma tycker nog själv att hon är lite för fin i kanten för att nedlåta sig till att leka med en oborstad valpslyngel. Ja vill förtydliga att Selma är en hund, om någon inte förstod det. Det hade ju annars varit en syn...om Selma inte varit en hund alltså.

För övrigt väntar jag på att Elin ska komma hem. Det känns som att jag alltid väntar på henne...

Åh herregud, det är dags för sommardäck snart också. Fast jag vet inte? Min bil är ju så käck som ni vet & det är ju inte länge sen jag lagade den, men säg den lycka som varar för evigt? När det gäller min biljävel (ja den går under det namnet numera) så varade lyckan exakt en vecka. Sen brakade, vänta nu så ska jag se om jag kommer på vad det heter... Äh det spelar ingen roll...servooljan rinner ut, det blir aningen trögstyrt med andra ord & kostar elvafuckingtusen att laga. Tjohej!