Så känns det faktiskt ganska bra. Elias sken som en liten sol med hela ansiktet inkletat i filmjölk när jag kom och hämtade honom.

Han hade sovit över en timme och "läggningen" hade tagit ungefär 20 min, vilket är relativt kort tid. Ibland kan han hålla på och krångla tre gånger så länge så jag tar det som att han ändå tyckte att det var rätt okej att sova på "dagis".

Han har varit glad och sprallig hela eftermiddagen så jag tror inte han blev skadad av att vara borta från mig. Han somnade bra nu på kvällen, lugnt och snabbt. Jag känner mig inte lika nojjig längre även om det nog tar ett tag innan jag vänjer mig på riktigt vid att lämna honom där och vända på klacken.

Nu väntar jag mest på bakslaget, för det lär ju komma. Dagar när han gråter vid lämning. Dagar när han har varit ledsen. Dagar när han inte kunnat sova.. Blää!

Elin är inne på augustifesten med några kompisar. Helst av allt hade jag velat säga "nä du är för liten, vi kollar på film och äter godis istället", men ungen börjar ju herregud åttan om en vecka! Min lilla flicka, vart tog du vägen?

Det känns som att jag bara tjatar om att tiden går så fort hela tiden. Men jag får faktiskt panik ibland över hur skrämmande fort det går. Det känns som om det var alldeles nyss jag flätade hennes hår, killade hennes rygg på kvällarna, läste sagor och gick på de där eviga tebjudningarna/dansuppvisningarna/skattjakterna i hennes rum.

Det känns som om det var igår hon kom insmygandes i mitt rum och inte kunde sova. Men allt det där är flera år sen och alldeles nyss slog det mig med full kraft att jag troligtvis har mindre tid kvar med henne under mitt tak än vad som gått. Hon är 14 nu och bor förhoppningsvis inte hemma när hon är 28. Shit, shit, jag blir typ tjutfärdig!!!

Jag ska inte hämta mitt barn förrän klockan 15. Vet ni hur lång tid 5,5h timmar känns just nu?

Fast jag har fått skingra tankarna en stund, Åsa kom hit med Hero. Vi gick en promenad, åt en glass & släppte hundarna i bruksparken. Nu ska jag tona håret på den nyvakna tonåringen & sen är det nog strax dags att ge sig iväg. Jag ringde till förskolan alldeles nyss och det känns ganska bra nu. Elias sover, han hade ätit bra på lunchen, han hade styrt omkring utomhus, varit i lekförrådet och plockat ut grejor.

Visserligen hade han blivit lite arg när det var sovdags, så de fick låta honom komma ut ur sovrummet en stund & sen göra ett nytt försök, då gick det bättre. Men arg när han ska sova, det blir han lätt hemma också, han var det igår när jag skulle söva på förskolan. Även om jag så klart inte vill att han ska behöva vara arg så vet jag att han blir det ibland. Och det kanske inte är så konstigt eftersom det är en ny situation för honom att sova någon annanstans. Men sova måste man ju göra, det måste ju alla.

Nu är det dags att dra på sig de där extremt för stora plasthandskarna som medföljer hårtoningspaketen. Jag undrar hur tillverkarna tänker egentligen, för mig veterligen är det inte många människor som har så där bautastora händer..

Och på andra sidan finns mitt barn.

Jag har lämnat Elias på förskolan, ensam utan mig. Det känns skitkonstigt! Jag sitter som på nålar med telefonen bredvid, ringsignalen på högsta volym så att jag inte ska missa om det ringer. Ändå tittar jag, gång på gång, om det kanske har ringt utan att jag hört. Men displayen förblir tom.

Han är en "pigg och nyfiken liten kille som är trygg i sig själv", enligt förskolepedagogerna. Är det nu jag ska känna mig stolt? Duktig? Som en bra förälder som lyckats? Hur vet dom att han känner sig trygg när han inte kan tala om det? Jag förstår ju att de säkert ser på ett barns sätt att agera huruvida det är en trygg eller otrygg individ, men säker kan man ju aldrig vara. Tänk om han blir ledsen? Rädd? Saknar mig?

Jag vet att jag måste släppa det här för jag kommer må så äckligt dåligt annars. Och kanske skulle det kännas bättre om Elias var större, kanske skulle jag vara hemma längre? Men ärligt...jag har ett barn sen innan & även om jag lärt mig leva med att min fjortonåring inte vill sitta hemma hos mig så tycker jag fortfarande att det är jobbigt. Jag oroar mig ständigt & saknar alltid halvt ihjäl mig. Så jag vet att för min del skulle det inte kännas ett dugg bättre om jag så var hemma ända tills det var dags för Elias att börja skolan.

Det ligger hos mig, i min rädsla över att förlora. I alla tankar om att jag egentligen inte är värd något så fint som mina barn. I alla tankar om att en katastrof stundar runt hörnet.

Och jag måste ju faktiskt jobba. Jag vill faktiskt, kanske jag borde skriva. För jag har föräldradagar kvar så jag skulle rent tekniskt kunna vara hemma längre. Men jag vill ha min normala inkomst igen, kunna spara ordentligt, inte fundera över varje inköp & vrida på kronor hit och dit. Jag är en vuxen människa som vill försörja mig själv, bidra till vårt hushåll ordentligt. Jag hatar att vara beroende av någon annan, för det är ju så det blir. När min inkomst nästan har halverats i och med föräldrapenningen så räcker pengarna inte speciellt långt. Och Danne får bära större del av ansvaret för ekonomin. Jag kan i vissa fall beundra vuxna människor som sitter hemma och blir försörjda, det är starkt, för så värdelös som jag känner mig när jag är i den sitsen så vet jag inte om jag skulle klara det en längre period?

Ni som nu känner er upprörda & tycker att jag är idiot som inte förstår tjusningen med att vara hemmafru/hemmamamma & att pengar inte är allt, ni har inte förstått vad jag skrev här ovanför. För det handlar inte om att klanka ner, det handlar återigen om mig och min känsla.

Pengar är absolut inte allt, pengar gör bara saker lättare ibland. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera i banor som: vad händer med mig om jag är hemma länge, inte tjänar ihop speciellt mycket pension & vi går skilda vägar när jag är 58? Jag pensionsparar privat & har jobbat i många år, min pension kommer ändå bli snål. Ni som är hemma länge, sparar era partners privat pension till er motsvarande den pension ni skulle fått av en arbetsgivare eller hur gör ni för att trygga er egen framtid?

Jag vill inte behöva jobba tills jag är 80 & ändå gå på socialbidrag som pensionär. Och även om jag hoppas att jag och Danne dör ihop så kan jag ju inte räkna kallt med att få ta del av hans pension när den dagen kommer.