Är den viktig? Nae va?

Jag har precis kommit hem från badhuset. Malin och jag bestämde igår att vi skulle ta barnen & åka dit. Så i förmiddags kastade jag mig upp på cykeln & trampade iväg. Ida följde med också, hon har ju aldrig sett Elias bada. Det var lika kul som alltid, både E & A diggade det stenhårt & var värsta gladskitarna. Plaskade & skvätte som galningar. Gullungar!!!

Och idag var första gången någonsin som Elias somnade i cykelstolen. Det var faktiskt inte så hemskt som jag hade föreställt mig, huvudet guppade inte så värst mycket alls. Det var ingenting som störde honom i alla fall för han sov hela vägen, sov när jag plockade ur honom & sover fortfarande, fast nu i sin säng. Jag kan inte minnas att jag nojjade över såna här saker när Elin var liten? Brydde jag mig inte då? Eller har jag blivit mesigare? Eller är jag bara glömsk helt enkelt?

Jag är så hungrig, känner mig alldeles matt och konstigt darrig i hela kroppen. Jag känner igen känslan från när jag var mindre och var i badhus alternativt badade i sjön. När man helt enkelt badar slut på all energi...fast lite konstigt är det, för man kan ju inte jämföra en timmes bad med Elias med kanske fem timmars intensivt simmande, hoppande och dykande som man höll på med förr? Jag åt faktiskt frukost innan jag åkte, men ändå känns det som att jag inte ätit på flera dygn. Jaja, maten är på gång & jag borde ju inte hinna bli medvetslös på de 20 minuter som firren ska vara i ugnen, även om det nästan känns så.

Jisses vad det blåser ute! Man kan tro att rutorna ska ramla in snart. Det var rätt kämpig motvind när vi åkte hem från badhuset, tur att det inte var det när vi åkte dit. Det räcker med att det går stadigt uppåt från polisstationen & ända fram. Lagom jobbigt är bäst, man ska ju inte överdriva liksom :)

Med anledning av en blogg jag brukar läsa har jag funderat en del på hur människor som läser min blogg uppfattar mig? Är min blogg ärlig? Jag tror nog att jag kan säga att den är det. De delar av mitt liv som jag väljer att skriva om. För jag skriver inte om allt, jag skriver knappt om hälften. Ibland önskar jag att mina spärrar inte var så hårda, ibland skriver jag inlägg som aldrig publiceras. Är jag feg då?

Vissa delar utesluter jag av respekt till andra. Jag skriver ytterst sällan om min dotter & kanske uppfattar folk det som att jag inte umgås med henne? Som att vi aldrig bråkar? Hon skriver om mig ibland, oftast när hon är arg. Det kan vara ganska hårda ord skrivna i ett upprört tillstånd. Vad känner jag när jag läser det? Blir jag arg? Nej. Sårad? Självklart.

Men hon är ett barn, hon lever i nuet & hennes verklighet är fylld med bra mycket mer drama än vad min är. Jag skulle kunna skriva inlägg om hennes skolgång, om våra bråk, om allt jobbigt som hör tonårsperioden till. Om hur jag som förälder slits mellan hopp och förtvivlan, om hur ilska, besvikelse och rädsla ofta blandas med glädje & stolthet. Jag tycker egentligen att jag borde få skriva vad jag vill i min blogg, att jag borde få ventilera alla tankar jag har, men jag kan inte lämna ut henne på det sättet. Så jag väljer att låta bli.

Jag skriver mest om min vardag och min hund. Det händer att jag klagar och är negativ men oftast blir det ganska glada blogginlägg. För jag är för det mesta glad, jag är nöjd med min tillvaro, jag trivs med mitt liv. Betyder det att jag aldrig är ledsen eller arg? Nej, så klart gör det inte det. Jag har ganska hett temperament, blir lätt upprörd och bryr mig alldeles för mycket om vad folk gör eller säger. Mitt liv går ofta i rosa nyanser men att säga att det ständigt är rosenrött vore en lögn.

Däremot har jag svårt att uttrycka mig när saker är jobbigt och ibland avundas jag människor som utan att blinka kan skriva en halv novell om när livet känns skit. Jag är en sån där som trycker bort, gömmer undan, sväljer. Det har jag alltid gjort. Jag är en samlare & jag imponeras ständigt över hur mycket jag kan trycka undan utan att falla sönder inifrån. Men jag har tränat länge, ungefär hela livet. Jag är så djup & det finns så många undangömda vrår att stoppa saker i. Problemet är att jag knappt kan leta fram det själv sen. Det är ett slags försvar, det är jag medveten om. Jag har nämligen gått i terapi & jag är bättre på att släppa fram känslor nu. Men jag kommer nog aldrig någonsin bli bra på det. Jag kommer nog alltid vara ganska svår att komma nära inpå.

Jag har svårt att lita på människor, är misstänksam och mitt kontrollbehov är helt sjukt ibland. Det har att göra med min barndom, jag har förklaringar till allt. Jag vet precis varför jag sätter upp ogenomträngliga murar runt omkring mig, jag vet precis varför jag alltid förväntar mig att människor sviker & jag vet precis varför jag har så fruktansvärt svårt att släppa saker & låta någon annan göra dom. Det här är sånt som jag sällan skriver om, mest för att jag inte klarar att blotta mig. Det handlar inte om att jag är oärlig i bloggen, det handlar om att jag inte kan släppa in folk. Jag vill inte att random people ska läsa tankar som jag knappt kan yppa för mina närmsta vänner. Det känns skitkonstigt.

Min blogg ska spegla mig. Gör den det? Egentligen inte.

Jag drog till skogen för att köra lite uppletande med Klassemannen, men va fan? Knotten höll på att käka upp både mig & Elias, så det blev inte mycket till träning där inte.. Efter tre ynka skick, massa flams i rutan & en miljon knottbett så gav jag upp. Stackars Elias är helt rödprickig i ansiktet & inte verkar det finnas något medel för barn under 3 år. Suck! Megasuck!

När jag kom hem hade D vaknat, så vi drack lite kaffe & sen gav vi oss ut på en cykeltur. Det började regna lite, men det är bara mysigt tycker jag. Och Elias älskar att åka cykel, det är så kul att se honom sitta där och babbla för sig själv. Gulleplutt! 

I söndags, alltså igår var jag & Klas på sökträning. Det var kul som sjutton, förutom myggen som terroriserade mig. Jag är alldeles knölig i hela hårbotten av myggbett & det kliar som som värsta lusinvasionen. Klas var duktig & träningen var så otroligt strukturerad och effektiv, så jag blev störtimponerad. Största plusset av allt var nog att Trasan (kärt barn..) inte visade upp något spöktrams alls. Jag trodde han skulle vara dönojjig & instruerade figgen noggrant hur hon skulle agera om han inte kom fram, förberedde mig på att vara största stödet ever & allt helt i onödan. Älskohund *hjärta*

& så har jag hunnit med att prata med finaste Åsa i telefon också, fast helst skulle jag ses irl men man får väl vara glad för det lilla. Samtalet blev ganska kort för jag försökte natta lilleman samtidigt & det hela slutade med illtjut.

Han har blivit ganska krånglig att natta. Helst vill han ligga på mig och böka runt. Och får han inte det så ska han liksom ligga på min arm & klamra sig fast samtidigt som han ligger och smånyper mig i skinnet. Inte så värst skönt men han verkar tycka det är mysigt? Dessutom vaknar han ofta på nätterna och är ledsen, jag vet inte om han drömmer. Det är likadant då också, ska han somna om så ska det ske liggandes på mig & nypandes, helst i halsen. Det gör ju svinont när han nyper i halsskinnet på samma ställe om och om igen. Jag vet inte riktigt hur länge de ska hålla i sig, de här oroliga nätterna? Men det börjar bli ganska påfrestande, det vore helt enkelt underbart att få sova en hel natt någon gång..

Nu blir det True blood, jag har väntat halva dagen & nu har D dragit till jobbet och Ida har slutat så nu finns det ingenting som kan stoppa mig!

Jag hade skrivit ett inlägg, men datorn fick visst för sig att muppa ur & startade om. Så nu orkar jag inte skriva allt igen. Jag får dra det i korta drag. Det handlade om hur hopplöst det känns att sommaren aldrig kommer, att jag missade spårcupen igår för att Elias var febrig, grinig & mammig, att jag var i stan och fyndade barnkläder på rean & att jag snart ska ut i skogen med världens bästa, fyrbenta kompis.

I fredags sov Ida här, för hon var hemlös ett tag. Elin hade tjejkväll med sina kompisar i Idas lägenhet. Himla snällt att låna ut den! De såg på film, käkade godis, firade att sommarlovet äntligen börjar och sen sov de i en enda stor hög i Idas säng. De skötte sig utan att hitta på några dumheter & hade plockat i ordning efter sig, så nu andas jag ut. En skolavslutning mindre att oroa sig över..

Nu har jag inte tid att sitta här längre, jag måste packa och fixa.

Malin! Så här ser den ut... Ganska dålig bild, men det var den enda jag hade på telefon & jag orkar inte släpa ut cykeln från förrådet bara för att fota :)

En mening jag ofta använder när jag planerar in saker. Som hundträning till exempel. Vi planerar dag, tid & plats och allt som oftast avslutar jag mitt mess med orden "då ses vi om inget oförutsett inträffar". Jag skriver det i bara farten & garderar mig ifall något skulle hända. Men det gör det ju inte..

Inte förrän idag.

Glad i hågen åt jag frukost & packade inför hundträning när telefonen börjar ringa. Elins nummer kommer upp i displayen, men när jag svarar är det inte Elin som ringer utan hennes lärare. Elin har ramlat, eller ramlat är väl inte riktigt rätt uttryckt. Hon har snarare blivit tappad i golvet. Bokstavligt talat. Upplyft & tappad i ett stengolv med bakhuvudet före..

Så istället för hundträning blev det hämtning i skolan & ett sjukhusbesök. Hon mår bra, har fått en lättare hjärnskakning men inget allvarligt. Phew, skönt!

Jag har alltid varit lyckligt lottad över att ha ett så friskt barn som Elin, hon är nästan aldrig sjuk, har aldrig varit. Enstaka förkylningar på fjorton år, det är allt. Men, det kommer alltid ett men, hon är en klant. En frisk sådan men ändå en klant. Jag vet inte hur många gånger den där ungen är ihoplappad? Det har varit allt ifrån stukningar och knän som skrapats så knäskålen blottlagts till utslagna tänder & spräckt bakhuvud. Och idag var det alltså dags igen... Så nu får vi hoppas att det dröjer åtminstone ett par år tills nästa gång.

...

Det verkar som att värmen är på ingång? Ingen är gladare än jag i så fall. Jag längtar ihjäl mig efter ordentlig sommar! Jag vill sola, bada, svulla goda frukter, äta glass, grilla, gå barfota i gräs, promenera med hunden ljumna kvällar och bara njuta.

Danne ska snart dra in till stan & hämta sin nya cykel & en cykelsits som jag har fyndat på blocket. Inte cykeln alltså, den är splojtans ny, men sitsen. Jag har tänkt länge att vi ska köpa ett fäste till så att vi enkelt kan växla den barnsits vi har mellan våra cyklar. Men nu hittade jag en stol med fäste i nyskick för bara 250 spänn! Då ska ni veta att stolen kostar nästan 1000 kr ny & bara fästet går loss på 299:- om man ska köpa det löst, så det är ett klipp. Dessutom är den lutningsbar, det är inte den jag har nu.

Jag har förresten hämtat min cykel också, det gjorde jag igår. Så vi premiärcyklade runt Hårstorp igår eftermiddag. Mysigt! Dessutom fick jag å t t a h u n d r a spänn för min gamla cykel, det trodde jag aldrig.. Så jag är helnöjd.

Nu måste jag fixa mat innan jag klappar ihop av hunger.

Svar till Mallan: Jag lovar att lägga upp en bild, annars kanske jag cyklar hem till dig senare så får du se den IRL ^^

Idag slog jag på stort & köpte en ny cykel. Eller jag har egentligen inte köpt den än, jag ska betala & hämta den imorgon, så jag har ju faktiskt inte alls köpt någon ny cykel. Ännu.

Jag ska byta in den gamla, eller i alla fall försöka. Den har ju några år på nacken, typ 15, men är i förvånansvärt bra skick för att alltid ha stått ute & inte blivit speciellt väl ompysslad. Men så är det väl när man köper kvalité. Crescent is the shit! Fast min nya blir en Monark. Spännande.

Jag hoppas jag kommer tycka lika mycket om den som jag gjort om "gröna faran". Jag älskar att cykla men det har blivit lite si och så med det på sista tiden. Min gamla cykel är för "rak" eller hur man ska säga? Styret är alltså nästan i nivå med sadeln vilket gör att jag sitter ganska framåtlutad, med tyngd på mina trasiga handleder. Aj, aj som fan. Nu blir det klassisk kärringmodell, rakryggad som en fura ska jag blåsa fram med vinden i håret & ickevärkande handleder. Det kommer bli kalas!

Och som alltid när jag ska göra lite dyrare inköp så mår jag dåligt. Varför blir det så? Varför kan jag inte bara shoppa loss när jag faktiskt behöver det? Nog för att jag inte har världens bästa inkomst när jag går på föräldrapenning men jag har faktiskt både sålt min bil & fått tillbaka på skatten. Dessutom har jag sparade pengar sen tidigare så jag sitter ju liksom inte i sjön. Jag ringde mamma & beklagade mig lite så nu känns det lite bättre, hon lyckades nästan övertyga mig om att det var helt okej att lägga x antal tusenlappar på sig själv utan att blinka.

Inatt är Danne ledig, han ska på utbildning imorgon. Så förhoppningsvis slipper jag nattningen ikväll.. Nog för att det är mysigt som tusan men det blir ju allt som oftast jag som nattar eftersom D ska iväg & jobba. Så ikväll ska jag nog unna mig en lååång dusch & sen blir det True blood, wiiiieeee som jag har längtat & väntat! & så får jag sova ihop med min sambo, det händer inte så värst ofta så det blir en extra bra måndagkväll det här.

Elias leker med min telefon, pratar med Siri. Urgulligt. "Dada dududu eh eh" & Sirir svarar lite pedagogiskt "Sorry Anna, I can't do that" :) Fast nu är det sovdags för lilleman. & jag ska hoppa in i den där duschen som jag har längtat efter...

Åh vad jag älskar dubbade skitprogram på CN...eller inte. Vilket jävla junk, tittar barn verkligen på sånt?

Fast det var inte det blogginlägget skulle handla om. Det skulle handla om tiden som gått, eller rättare sagt sprungit förbi i någon hastighet som inte går att mäta. Jag har inte bloggat på ett tag, det kanske är lika bra det? Jag har inte så mycket att skriva om. Det mesta i mitt liv går mer eller mindre på repris. Vakna, äta, träna hund, leka med barn, promenera, laga mat, tvätta, diska, jobba lite, sova och så vidare, om och om igen. Det känns tjatigt, men jag trivs.

Fast vissa viktiga saker har faktiskt hänt, som att Elias har fyllt år till exempel. Världens vackraste gosebebis har blivit ett år! För en vecka sedan hade vi kalas, på självaste födelsedagen. Det var kul men någonstans inom mig värker det lite, jag vill ju så klart att han ska växa upp, men måste det gå så förbenat fort?

Vi har så gott som gjort klart Elias rum, det är bara skrivbordet & den stora datorn som ska flytta ut därifrån. Så nu är vi på jakt efter ett mindre datorbord så vi kan få plats med åbäket i vårt sovrum. Inte nödvändigt enligt mig, för min del kan den lika gärna flytta ner i källaren eller säljas. Men vi är ju inte bara jag i den här familjen. Vi är ju jag, Danne & Diablo 3.

Klas Trasan KlatschoProsit, den lilla strumpätaren fyller också år snart. I augusti blir han ett år. Lilla valpskrället, som precis börjat lyfta lite tafatt på benet när han pinkar. Han ser dölöjlig ut och jag skrattar lite varje gång. Idag har vi varit i Borensberg & tränat med kennelmorsan & flattegänget. Så fruktansvärt roligt att jag skulle vilja bosätta mig där ögonabums, men det går ju inte. Klasse skötte sig exemplariskt, han är så jäkla duktig & jag känner mig nästan lite hög så nöjd är jag!

Förra helgen var vi på spårcup, den säger vi inte så mycket om. Bra initiativ & mycket lärorikt, men Klas insats är knappt värd att nämna. Det gick åt skogen, så vi blickar framåt, tar nya tag & hoppas att del två av spårcupen, nästa lördag, går bättre!

Och däremellan har jag som vanligt klämt in träning med Mallan, Susanne & Ida. Jag har lagt lite krut på lydnaden också & fick mitt kvitto idag på träningen, det gick sååå mycket bättre än sist. Kul!!

Ja, det är väl ungefär vad som händer i mitt liv. Ja, just ja, vi har fått förskoleplats också så Elias kommer att skolas in v. 32. Min lilla plutte.. Jag tror han kommer tycka det är roligt, han älskar ju öppna förskolan, alla leksaker & alla andra barn. Så förhoppningsvis går det bra. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det är lite tungt. Någon Annan ska ta hand om Mitt barn, ge mat, byta blöja, tvätta, trösta & krama..uschalingen! Med våra nuvarande scheman så hamnar vi på i snitt 18h/vecka, det känns ganska okej, även fast ett snitt är just ett snitt. Det blir ju mer tid vissa veckor, mindre andra.. Men förhoppningsvis kan det bli ännu lite mindre tid med mitt nya schema. Jag vill helst inte ha honom på förskola så många (eller långa) dagar, i alla fall inte de första åren.

Nu ska jag nog gå en promenad och fundera lite på vart sjutton sommaren tagit vägen? Och min mens...den också ja. Den är sen. Sen som fan. Så antingen har den hoppat över alternativt muppat ur eller så väntar jag en hemlig bebis. En bebis som är så hemlig att den inte syns på gravtest. Och nej, det är inte för tidigt att testa, det är det verkligen inte.

Förresten så måste man pricka ägglossning om bebisar ska bli till & mig veterligen har ingen lyckats bli gravid genom telefon ens under ägglossning. Jag vet inte ens varför jag tog ett test, för jag vet att jag inte kan vara med barn. Men jag ville väl ha någon slags förklaring till varför den inte kommer, kontrollfreak som jag är...det här får mig att psyka ur, men bara litegrann. Fast om jag lägger upp en bild på testerna (för jag har faktiskt tagit två, då förstår ni hur jäkla sen den är va??) på FL så kanske jag är på smällen i alla fall. För där är alla tester positiva, fetblanka stickor som var & varannan anar ett litet svagt streck på...tragiskt. Nä nu var jag nästan elak. Jag förstår att man hoppas, önskar & vill, jag förstår att ögonen kan spela en ett spratt när man inte önskar någonting högre än att bli gravid. Jag förstår att de som svarar i dessa bildtrådar vill ingjuta hopp i människor de tycker synd om, men man blir ju inte mer gravid för att folk lurar en. Man blir inte mer gravid för att man trixar med bilder, ser påhittade skuggor, bryter sönder testkassetter eller testar fyra gånger med fyra olika märken tio dagar innan BIM. Och jag får ju uppenbarligen inte mer mens för att jag testar trots att graviditet i mitt fall är en omöjlighet....