Är den viktig? Nae va?

Jag har precis kommit hem från badhuset. Malin och jag bestämde igår att vi skulle ta barnen & åka dit. Så i förmiddags kastade jag mig upp på cykeln & trampade iväg. Ida följde med också, hon har ju aldrig sett Elias bada. Det var lika kul som alltid, både E & A diggade det stenhårt & var värsta gladskitarna. Plaskade & skvätte som galningar. Gullungar!!!

Och idag var första gången någonsin som Elias somnade i cykelstolen. Det var faktiskt inte så hemskt som jag hade föreställt mig, huvudet guppade inte så värst mycket alls. Det var ingenting som störde honom i alla fall för han sov hela vägen, sov när jag plockade ur honom & sover fortfarande, fast nu i sin säng. Jag kan inte minnas att jag nojjade över såna här saker när Elin var liten? Brydde jag mig inte då? Eller har jag blivit mesigare? Eller är jag bara glömsk helt enkelt?

Jag är så hungrig, känner mig alldeles matt och konstigt darrig i hela kroppen. Jag känner igen känslan från när jag var mindre och var i badhus alternativt badade i sjön. När man helt enkelt badar slut på all energi...fast lite konstigt är det, för man kan ju inte jämföra en timmes bad med Elias med kanske fem timmars intensivt simmande, hoppande och dykande som man höll på med förr? Jag åt faktiskt frukost innan jag åkte, men ändå känns det som att jag inte ätit på flera dygn. Jaja, maten är på gång & jag borde ju inte hinna bli medvetslös på de 20 minuter som firren ska vara i ugnen, även om det nästan känns så.

Jisses vad det blåser ute! Man kan tro att rutorna ska ramla in snart. Det var rätt kämpig motvind när vi åkte hem från badhuset, tur att det inte var det när vi åkte dit. Det räcker med att det går stadigt uppåt från polisstationen & ända fram. Lagom jobbigt är bäst, man ska ju inte överdriva liksom :)

Med anledning av en blogg jag brukar läsa har jag funderat en del på hur människor som läser min blogg uppfattar mig? Är min blogg ärlig? Jag tror nog att jag kan säga att den är det. De delar av mitt liv som jag väljer att skriva om. För jag skriver inte om allt, jag skriver knappt om hälften. Ibland önskar jag att mina spärrar inte var så hårda, ibland skriver jag inlägg som aldrig publiceras. Är jag feg då?

Vissa delar utesluter jag av respekt till andra. Jag skriver ytterst sällan om min dotter & kanske uppfattar folk det som att jag inte umgås med henne? Som att vi aldrig bråkar? Hon skriver om mig ibland, oftast när hon är arg. Det kan vara ganska hårda ord skrivna i ett upprört tillstånd. Vad känner jag när jag läser det? Blir jag arg? Nej. Sårad? Självklart.

Men hon är ett barn, hon lever i nuet & hennes verklighet är fylld med bra mycket mer drama än vad min är. Jag skulle kunna skriva inlägg om hennes skolgång, om våra bråk, om allt jobbigt som hör tonårsperioden till. Om hur jag som förälder slits mellan hopp och förtvivlan, om hur ilska, besvikelse och rädsla ofta blandas med glädje & stolthet. Jag tycker egentligen att jag borde få skriva vad jag vill i min blogg, att jag borde få ventilera alla tankar jag har, men jag kan inte lämna ut henne på det sättet. Så jag väljer att låta bli.

Jag skriver mest om min vardag och min hund. Det händer att jag klagar och är negativ men oftast blir det ganska glada blogginlägg. För jag är för det mesta glad, jag är nöjd med min tillvaro, jag trivs med mitt liv. Betyder det att jag aldrig är ledsen eller arg? Nej, så klart gör det inte det. Jag har ganska hett temperament, blir lätt upprörd och bryr mig alldeles för mycket om vad folk gör eller säger. Mitt liv går ofta i rosa nyanser men att säga att det ständigt är rosenrött vore en lögn.

Däremot har jag svårt att uttrycka mig när saker är jobbigt och ibland avundas jag människor som utan att blinka kan skriva en halv novell om när livet känns skit. Jag är en sån där som trycker bort, gömmer undan, sväljer. Det har jag alltid gjort. Jag är en samlare & jag imponeras ständigt över hur mycket jag kan trycka undan utan att falla sönder inifrån. Men jag har tränat länge, ungefär hela livet. Jag är så djup & det finns så många undangömda vrår att stoppa saker i. Problemet är att jag knappt kan leta fram det själv sen. Det är ett slags försvar, det är jag medveten om. Jag har nämligen gått i terapi & jag är bättre på att släppa fram känslor nu. Men jag kommer nog aldrig någonsin bli bra på det. Jag kommer nog alltid vara ganska svår att komma nära inpå.

Jag har svårt att lita på människor, är misstänksam och mitt kontrollbehov är helt sjukt ibland. Det har att göra med min barndom, jag har förklaringar till allt. Jag vet precis varför jag sätter upp ogenomträngliga murar runt omkring mig, jag vet precis varför jag alltid förväntar mig att människor sviker & jag vet precis varför jag har så fruktansvärt svårt att släppa saker & låta någon annan göra dom. Det här är sånt som jag sällan skriver om, mest för att jag inte klarar att blotta mig. Det handlar inte om att jag är oärlig i bloggen, det handlar om att jag inte kan släppa in folk. Jag vill inte att random people ska läsa tankar som jag knappt kan yppa för mina närmsta vänner. Det känns skitkonstigt.

Min blogg ska spegla mig. Gör den det? Egentligen inte.