Jag är hård som sten, klädd i pansar och med ett skottsäkert hjärta. Jag pallar. Jag pallar allt, alltid. Jag är inte typen som faller. Det händer att jag snubblar men aldrig att jag slår i marken. Hur många gånger har jag inte hört att jag måste sluta stressa, sluta vara ett kontrollfreak, våga lite på andra & börja säga nej. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör?Jag vet inte ens om jag vill?

Det är inte jag.

Jag stressar för mycket, sover för lite, planerar, kalkylerar, äter för sällan, pusslar ständigt med minuter för att få ihop mitt liv. Jag är en mästare på att behärska kaos. Jag klistrar på det där leendet, säger att allt är bra och jodå tack, själv? För jag vet inte hur man gör. Hur gör man när man ber om hjälp? Hur får man av sig en mask som suttit på så länge att den vuxit fast? Hur bringar man ordning i tankar som alltid levt sitt eget liv och hur gör man för att våga lita på att saker blir fixade om man släpper det till någon annan? Mitt favoritcitat har under många år varit : "Förtroende är bra men kontroll är bättre".

Jag har varit hos en läkare idag. Jag går aldrig till läkaren, för jag tycker inte att man har där att göra om man inte är döende (&dessutom har jag aldrig tid). Men nu har jag iallafall varit där, med mina samlade krämpor. Det är inget större fel på min kropp, det sitter i mitt huvud! Den mänskliga kroppen är inte konstruerad att leva som jag gör. Vi ska tydligen vara lite mer som gorillor, sova när det är mörkt, äta lite nu & då, vandra omkring i sakta mak och plocka bär som vi sen smälter i flera timmar efter att vi ätit dom. Jaga lite kaniner, koka dom i hundra år och ligga ner under tiden. Lite överdrivet, men på ett ungefär så där ska vi leva.

Så nu har min kropp gett upp. Den försöker tala om för mig, som aldrig faller, att jag håller på att kraschlanda. Eller gå in i väggen om man vill uttrycka det så. Men jag vet inte jag? Kan det stämma?

Jag är inte den typen.

Inatt brast det. Jag håller ihop för det mesta men det händer att jag rasar. Att aldrig få sova kan driva en människa till vansinne. De senaste veckorna har Elias vaknat flera gånger varenda natt, helt otröstlig och det har tagit lång tid för honom att somna om. Jag vet inte om det är förkylningen, tänderna, någon utvecklingsfas eller något annat fel. Eller kanske en kombination av allt?

Jag har inte sovit ordentligt sen han föddes & det går bra för det mesta men på sistone... Tårarna ville inte sluta rinna och jag funderade allvarligt på att gå härfrån.

Det handlar ju inte bara om att jag blir trött, illamående och mosig i huvudet. Det handlar ju faktiskt om att jag ska orka. Jag ska orka gå upp vid sex på morgnarna, ta hand om honom hela dagen, laga mat, fixa hemma. Jag ska orka vara en bra mamma som inte blir irriterad i onödan. Jag ska vara en bra sambo som är trevlig och glad. Jag ska orka med mig själv, min hund, mitt jobb... Dessutom har jag ju ett barn till som står med ena benet i vuxenvärlden, vars humör jag ska orka ta utan att tappa fattningen själv.

Ibland läser jag på facebook om mammor som är så trötta för att lille x haft tre jobbiga nätter och knappt sovit. De har rätt att känna så, det vet jag. Men jag har lust att skrika -kom hit & byt unge med mig så ska ni få se på jobbigt!!

Jag vet att jag kommer fixa det och att det inte kommer hålla på för evigt men just nu känns en natt med ostörd sömn jävligt långt borta.

När jag faller, orkar du för 2??

Jag sammanfattar med tre ord: snöig, blodig & rolig.