Jag vill säga en sak till er som bryr sig. Ni vet vilka ni är så jag tänker inte skriva ut era namn. Ni är dom allra bästa!

Jag är så glad att ni finns i mitt liv. Vissa av er träffar jag oftare än andra, vissa delar mitt hundintresse, andra inte. Men oavsett när, hur & varför vi ses så vill jag att ni ska veta att utan er så vore mitt liv inte ens hälften så roligt & innehållsrikt. Jag är ganska dålig på att tala om hur mycket ni betyder & hur glad jag är just NI är mina vänner. Jag skulle inte vilja byta bort er för allt guld i världen!

Jag är hård som sten, klädd i pansar och med ett skottsäkert hjärta. Jag pallar. Jag pallar allt, alltid. Jag är inte typen som faller. Det händer att jag snubblar men aldrig att jag slår i marken. Hur många gånger har jag inte hört att jag måste sluta stressa, sluta vara ett kontrollfreak, våga lite på andra & börja säga nej. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör?Jag vet inte ens om jag vill?

Det är inte jag.

Jag stressar för mycket, sover för lite, planerar, kalkylerar, äter för sällan, pusslar ständigt med minuter för att få ihop mitt liv. Jag är en mästare på att behärska kaos. Jag klistrar på det där leendet, säger att allt är bra och jodå tack, själv? För jag vet inte hur man gör. Hur gör man när man ber om hjälp? Hur får man av sig en mask som suttit på så länge att den vuxit fast? Hur bringar man ordning i tankar som alltid levt sitt eget liv och hur gör man för att våga lita på att saker blir fixade om man släpper det till någon annan? Mitt favoritcitat har under många år varit : "Förtroende är bra men kontroll är bättre".

Jag har varit hos en läkare idag. Jag går aldrig till läkaren, för jag tycker inte att man har där att göra om man inte är döende (&dessutom har jag aldrig tid). Men nu har jag iallafall varit där, med mina samlade krämpor. Det är inget större fel på min kropp, det sitter i mitt huvud! Den mänskliga kroppen är inte konstruerad att leva som jag gör. Vi ska tydligen vara lite mer som gorillor, sova när det är mörkt, äta lite nu & då, vandra omkring i sakta mak och plocka bär som vi sen smälter i flera timmar efter att vi ätit dom. Jaga lite kaniner, koka dom i hundra år och ligga ner under tiden. Lite överdrivet, men på ett ungefär så där ska vi leva.

Så nu har min kropp gett upp. Den försöker tala om för mig, som aldrig faller, att jag håller på att kraschlanda. Eller gå in i väggen om man vill uttrycka det så. Men jag vet inte jag? Kan det stämma?

Jag är inte den typen.