Inatt brast det. Jag håller ihop för det mesta men det händer att jag rasar. Att aldrig få sova kan driva en människa till vansinne. De senaste veckorna har Elias vaknat flera gånger varenda natt, helt otröstlig och det har tagit lång tid för honom att somna om. Jag vet inte om det är förkylningen, tänderna, någon utvecklingsfas eller något annat fel. Eller kanske en kombination av allt?

Jag har inte sovit ordentligt sen han föddes & det går bra för det mesta men på sistone... Tårarna ville inte sluta rinna och jag funderade allvarligt på att gå härfrån.

Det handlar ju inte bara om att jag blir trött, illamående och mosig i huvudet. Det handlar ju faktiskt om att jag ska orka. Jag ska orka gå upp vid sex på morgnarna, ta hand om honom hela dagen, laga mat, fixa hemma. Jag ska orka vara en bra mamma som inte blir irriterad i onödan. Jag ska vara en bra sambo som är trevlig och glad. Jag ska orka med mig själv, min hund, mitt jobb... Dessutom har jag ju ett barn till som står med ena benet i vuxenvärlden, vars humör jag ska orka ta utan att tappa fattningen själv.

Ibland läser jag på facebook om mammor som är så trötta för att lille x haft tre jobbiga nätter och knappt sovit. De har rätt att känna så, det vet jag. Men jag har lust att skrika -kom hit & byt unge med mig så ska ni få se på jobbigt!!

Jag vet att jag kommer fixa det och att det inte kommer hålla på för evigt men just nu känns en natt med ostörd sömn jävligt långt borta.

När jag faller, orkar du för 2??