Jag blir så trött på all skit! Trött på min strumpätande knashund, förbaskade hundskrälle som inte förstår att strumpor absolut inte ska vara i hundmagar. Trött på E & D som inte kan sluta sprida dessa förbannade strumpor omkring sig trots att jag ber om det gång på gång. Är det för mycket begärt att lägga dom i tvättkorgen på en gång? Jag kräver inte mycket, och ändå så är det så jävla svårt tydligen!

Jag är trött på pengar, trött på att vara fattig. Trött på att leva på föräldrapenning. Jag har hur mycket som helst som jag skulle vilja ha, för att inte tala om allt som jag skulle behöva. Men det får vänta, saker prioriteras bort & varje inköp måste planeras så jag blir spyfärdig!

Jag är trött på att bo här, trött på att bara ha ett badrum. Som dessutom är så litet att man knappt kan vända sig om där inne. Trött på att lägenheten är så sliten och gammal, det spelar ingen roll hur mycket man städar för det ser ändå inte rent ut.

Jag blir galen på min fot. Och lite smått kan jag inte låta bli att undra om det är något annat än en stukning? Det gör så jävla ont hela tiden. Värker och sticker. Den är fortfarande svullen och nu har jag dessutom blivit stel i den. Det känns skitkonstigt och jag blir rastlös, retlig och tjutfärdig när jag inte kan gå så mycket eller så fort som jag vill!

Annars är det skapligt. Igår köpte jag en ny vagn till Elias, en baby jogger city mini med 4 hjul. Det blir vår så kallade bilvagn. Den är liten ihopfälld, kommer ligga i bilen och användas framförallt som sovvagn när jag är i skogen & tränar. Jag tror jag är nöjd, förutom med priset. Jävligt dyr extravagn men jag har letat länge efter en begagnad och antingen ser de ut som skit eller så kostar de i princip i lika mycket som en ny. Jag tänker inte betala nästan fullpris för en vagn som någon annan unge använt länge och sunkat ner. Och som alltid sitter jag nu och mår dåligt över att jag lagt så mycket pengar på någonting som inte passar in i kategorin "överlever inte utan".

Igår tänkte jag köpa en visselpipa. Jag har tänkt beställa en men när jag väl ska köpa något så vill jag helst ha det i handen på studs. Jag höll på att smälla av.. 129:- i djuraffären. Samma pipa kostar 67:- inklusive frakt på gundogs.se. Då kan det vara värt att vänta ett par dagar :)

Nu har jag nog gnällt ur mig lite, för jag känner mig helt plötsligt lite gladare. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag. Klas är trött, Elias är gnällig, jag har ont i foten, Danne sover och vädret ser ut att svika mig.. Det kanske blir en tråka i soffan-dag idag?

Min bästa vän, följeslagare & teammate. Älskade hundskrälle!

Det har varit några ganska intensiva dagar, med mycket hundträning. I lördags åkte vi till Klasses uppfödare på valpträff. Det var hur kul som helst att träffa nästan alla kullsyskon med familjer. Vi spårade lite och alla fick prova på apportering. Grymt roligt och Klas var duktig. Döda fåglar är ganska äckliga tycker jag, men vad gör man inte för sin hund liksom? :)

Måndag & tisdag har också till största delen bestått av att vara utomhus med hunden. Igår var jag, Malin & Ida i skogen. Spår & uppletande blev det. Spåret gick riktigt bra, han plockade alla apporter och tog vinkeln utan större problem. På uppletandet avancerar vi så sakteliga och han är fantastiskt duktig. Letar och letar och det syns så otroligt tydligt när han får något i näsan så han är inte bara duktig, han är rolig att titta på när han jobbar också. Idag hade jag släpat med mig Laila & Freddan också och jag tror faktiskt hon var ganska nöjd med sin hund när hon åkte därifrån. Det ska hon vara, han har aldrig kört uppletande & var verkligen jätteduktig.

I övrigt har vi mest pratat och fikat ute i skogen. Klasse fick bara köra lite uppletande, för han behöver faktiskt vila emellanåt också. Jag blir lite som en tornado när det går bra med träningen, man vill liksom bara köra på & köra på. Men jag är fullt medveten om att jag måste bromsa mig, det måste finnas en balans & i Klasses fall är det oerhört viktigt att lägga lite fokus på att göra ingenting. Passivitet är inte hans starka sida & inte min heller så det ska vi båda träna på. Imorgon ska jag ut en sväng & göra det där "ingentinget", det kommer bli perfekt! Vi hoppas på sol, så att vi kan sitta där och bara lapa värme medan vi är passiva :)

Annars har det inte hänt så mycket. Dagarna rullar på och vi går mot allt varmare & ljusare tider, härligt är vad det är. Jag mitt klantarsle har lyckats stuka foten. Ganska ordentligt tyvärr, så jag har lite svårt att gå. Den är svullen och blå och gör faktiskt riktigt, överjävligt ont :(

Det är grått & det är tråkigt, men jag deppar inte ihop för det. Eller, jag deppar ihop litegrann om jag ska vara ärlig. Jag hade tänkt spendera några timmar i skogen med min hund, men jag tror jag hoppar över det. Jag skulle vilja träna lite uppletande.

I tisdags var jag, Jonna & Malin ute och körde och jag måste säga att jag blev aningen förvånad. Klasse gick så bra, letade som en tok och hade världens driv där ute i rutan :) Då ska tilläggas att det var tredje gången någonsin han provade på och första gången gjorde han väl egentligen allt annat än letade, andra gick det bättre och tredje som en dans :) Men...ja det kommer ju alltid ett men, hur bra det går är ganska beroende av vad som ligger där ute. Klas har en favoritleksak, den är riktigt lattjolajbans tycker han. Jag kallar den "fårdutten".

I onsdags när jag körde hade jag plockat med mig lite smått och gott, och jag såg en enorm skillnad på hans arbete när fårdutten låg i rutan. Han gav upp ganska fort när det var något av de andra föremålen han letade efter. Så nu är min plan att köra stenhårt på andra föremål och belöna med fårdutten. Låter ganska smart va?

Fantastic fårdutt :)

Men som sagt, det blir nog ingen träning idag. Jag var nyss ute och uträttade lite ärenden med Ida och Elias, vädret är ganska ruggigt. Så där så att jag egentligen inte alls skulle vilja kliva ut mer idag. Men vi får väl se? Danne var visst lite sugen på att ge sig ut en sväng, och då följer vi andra med såklart.

Idag hade vi "vårmiddag" här, med sill & potatis. Jocke ringde imorse och undrade om han fick komma hit & bjuda oss på mat, det tackar man ju inte nej till. Fast jag äter inte sill, det är slemmigt, har konstig konsistens och smakar faktiskt riktigt illa, så för mig blev det köttbullar istället.

Imorgon åker vi till Klas uppfödare & jag hoppas verkligen att vädret är lite bättre då, men det verkar som att det här ruggelregnet ska hålla i sig..suck! Jag ser fram emot morgondagen något alldeles förskräckligt. Det ska bli jättekul att träffa alla kullsyskon med tillhörande mattar & hussar, och ja kennelmorsan/farsan också naturligtvis :) Och kvällen bjuder på 30-årsfest. Då ska jag släppa allt vad barnmat, bebisgnäll och sömnlöshet heter. Jag ska vara bara jag, med världens bästa människor omkring mig. Det kommer bli helt suveränt, det känner jag på mig.

Risken finns nog att jag blir full också, men vad gör det om hundra år? Jag är så oerhört sällan full. Jag dricker sällan alkohol och det är bara ett fåtal av de gånger jag dricker som jag faktiskt blir full. Jag gillar inte riktigt känslan, har aldrig gjort. Det har säkert med min uppväxt att göra. Alkohol och onyktra människor är ett ganska laddat ämne för mig och jag trivs inte riktigt i onyktra sällskap om det inte handlar om människor jag känner väldigt väl.

Dessutom brukar en kväll på fyllan sällan vara värd tillståndet jag hamnar i dagen efter. Att vara bakfull, trött och ha huvudvärk är inte riktigt min melodi. När jag dessutom vet att jag inte kan ta bilen om jag skulle känna för att göra något (vilket jag sällan gör dagen efter men ändå) så blir det om möjligt ännu mer bajsigt. Jaja, jag kommer troligtvis ha skitkul, full eller ej!

Hur vågar man släppa?

Hur gör man för att inte hålla för hårt? Så hårt att man kväver. När den man älskar mest av allt vill flyga fri. Jag vill bura in, kedja fast, tvinga kvar... Hålla så hårt att armarna värker.

Orden ekade i mitt huvud. Om och om igen.

Det här händer inte.

Det här händer inte.

Jag har upplevt den värsta smärtan på jorden. Under några timmar var jag i helvetet & det gör så jävla mycket ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har alltid vetat att ingenting kan vara värre, men jag var inte ens i närheten i fantasin. Rå, brutal, dödande smärta.

Jag tänker inte blogga om det här. Det finns inga ord som kan förklara. Det finns ingenting att säga.

Jag kan inte leva utan dig.

Jag läser på aftonbladet om kvinnan som attackerades av två hundar. Hon var ute och red tillsammans med två andra när hundarna dök upp. De jagade hästarna & när kvinnan till slut hoppar av efter flera kilometer på en skenande häst, går de till attack. De biter, biter och biter. En man som bor i närheten lyckas få bort dom & larma efter hjälp. Kvinnan förs med helikopter till Karolinska med livshotande skador. Det känns som en dålig film.

Jag lider med kvinnan, hennes familj, de två andra ryttarna. Men, jag lider även med hundägaren. Det måste vara fruktansvärt att se de djur man älskar ställa till med sån skada. Hundarna har enligt ägaren aldrig gjort något liknande förut och man får ju hoppas att det är sant. Hur som helst är det otäckt. Stora hundar kan orsaka fruktansvärda skador & hade det inte varit för den man som försökte stoppa dom  så hade de kanske bitit ihjäl kvinnan. Dödat henne. Det känns fortfarande som en dålig film, men det är på riktigt.

...

I mars 2011 fick min bästa väns mamma sin hund dödad av en annan hund. Ihjälbiten. Jag kommer aldrig glömma synen när vi klev in hos veterinären. Ett litet blodigt knyte, med bitsår överallt, blod överallt och krossad käke. Bilden etsade sig fast på min näthinna & i flera veckor var det den jag såg så fort jag blundade. Han var vaken när vi kom och i hans blick såg jag någonting jag aldrig sett förut. Rädsla, smärta, chock men också ett lugn som är svårt att beskriva. Jag bröt ihop. Det var bara dagar efter att min älskade schäfertik fått somna in & sorgen efter henne satt alldeles färsk på utsidan. Jag minns att jag blev så lättad när veterinären sa att det såg värre ut än det var. Han skulle få lite värme och smärtstillande för att komma ur chocken och sen skulle de laga honom. De skulle laga honom.

Dagen efter ringer telefonen. Vi får förklarat för oss att han hade stora inre blödningar från levern och under natten hade fått kramper. Det visade sig att hjärnbalken var trasig efter att han blivit kraftigt skakad av den andra hunden. Det fanns ingenting man kunde göra och när de ringde med beskedet hade han redan varit död i flera timmar.

Jag hoppas att jag aldrig kommer behöva vara med om något liknande igen.

...

Som hundägare har man strikt hundägaransvar. Det innebär att man har ansvar över allt ens hund gör, även om någon annan är ute med den. Därför kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynen ibland när jag ser ganska små barn promenera själva med en hund. Oftast modell mindre men ändå. Klart att deras hundar är snälla, annars skulle ju aldrig föräldrarna släppa ut dom med den.

Men, jag tror att hundarna som jagade & nästan bet ihjäl den ridande kvinnan också var snälla. Jag tror att det var någonting som gick fel, som triggade hundarna till att bli det de en gång var, rovdjur. I det här fallet avlivar ägaren hundarna, för vad ska han göra? Skadan är ju redan skedd och oavsett hur många gånger han säger till sitt försvar att han aldrig hade kunnat ana att något sådant skulle ske, så kommer människor döma honom. Tycka att han är en dålig hundägare, tycka att han inte borde släppt hundarna lösa, tycka att han inte ska ha hund. Jag känner inte honom, han kanske är en olämplig hundägare?

Om min hund gjorde något fel, är jag också en olämplig hundägare då? Jag som gör allt för min hund? Jag som tar så mycket ansvar jag bara kan, som stimulerar, motionerar, älskar, har min hund under uppsikt, bedömer risker, kalkylerar och analyserar? Är otur samma sak som dåligt ansvar?

Jag litar på min hund men inte till hundra procent. Kan man någonsin lita på någonting till hundra procent? Vara riktigt säker på att ingenting går fel? Att ingenting slår slint? Någonstans i bakhuvudet har jag ju vettet att inse att en hund är en hund. En levande varelse som jag visserligen i mångt och mycket kan styra, men det är ju ingen robot. Man kan inte programmera den enligt en beskrivning och lita på att det fungerar i alla lägen oavsett retningar som hunden utsätts för.

Det enda man kan göra är att göra så gott man kan & hoppas på att man aldrig kommer behöva stå där med folks dömande blickar stickande i ryggen medan man stammar fram något slags försvar som innefattar orden -"jag hade aldrig kunnat ana..."

Jag har nyss promenerat med Klas & Elias. Det regnar...

Jag tog fel byxor, fel skor, fel mössa och fel vantar. Så nu är jag blöt överallt förutom på överkroppen, bläk! Jag har ingenting emot regn så länge jag är klädd för det. Men när det kryper in överallt och blöter ner mig, då hatar jag det! Men barnet somnade och hunden bajsade, man får ju vara glad för det lilla.

Elias har bara sovit 30 min på förmiddagen idag & var lagom grinig innan vi gick ut. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att somna när han är så trött? Vad gör jag för fel liksom?

Det händer att han somnar inomhus men det är ett evigt guppande, klappande i rumpan, strykande över ryggen och sjungande innan han väl slår ihop. Ibland är jag så förbannat trött på att hålla på och "natta" honom i en evighet när han ändå inte sover mer än max 45 min. Hänger han i selen alternativt åker vagn så kan han somna på två röda. Utomhus ska tilläggas, för bär jag honom inne i selen så är det inte ofta han somnar och i vagnen är det störtomöjligt om vi inte är ute. Ibland undrar jag om det är något jag skulle göra annorlunda? Men vad i så fall?

BVC förespråkar misshandelsmetoden, "låt honom skrika sig svettig tills han spyr så ska du se att han somnar". Riktigt så uttrycker de sig väl kanske inte, men på ett ungefär. Ät mitt arsle, har jag lust att svara, men så säger jag ju naturligtvis inte. Jag förklarar för barnexperten att den där skiten passar inte mig. Inte mitt barn heller för den delen.

Jag samsov med Elin också & klappade, kliade rygg, sjöng & kramades. Och ni som drar efter andan nu, ni kan sätta er ner för hör & häpna, idag är hon tretton år, fullständigt normal och sover i EGEN säng. Det ni, det trodde ni inte va?! Jag har inte ens tränat henne, eller lärt henne, hon fixade det själv liksom. Vilket underbarn!

Nu sover han. Alldeles för sent för eftermiddagsluren, men det får faktiskt kvitta idag. Han orkar inte vara vaken från 12:30 till läggdags ändå. Det slutar bara med att han somnar före vanliga läggtiden och inte somnar för natten utan sover någon timme och vaknar pigg. Jag har gjort det misstaget förut. Det optimala är de eftermiddagar när han somnar runt två, tre och inte sover längre än till fyra. Men det förutsätter ju att han sovit tidigt på förmiddagen, inte som idag. För idag blir visst allt fel.

Jag längtar till helgen. Av två anledningar, jag ska på valpträff hos uppfödaren & jag ska på fest. Det ska bli hemskt kul att träffa Klasses kullsyskon & träna ihop med dom :) Jag har önskat apporteringsträning, för det vore himla kul att prova på. Jag har haft hundar och hundträning som intresse större delen av mitt liv och har provat det mesta. Alltifrån alla bruksgrenarna, lydnad och agility till freestyle, flyball och drag. Men jag har aldrig hållt på med jaktbiten, därför känns det så otroligt spännande. Nu har jag ju faktiskt en apporterande fågelhund, så vad stoppar mig liksom?? Förutom okunskap, absolut ingenting!!

& festen då? Min bästa vän fyller 30, det ska jag fira!! Jag har inte druckit alkohol (förutom något enstaka glas vin) på jag vet inte hur länge? Typ 20-22 månader... Jisses, det känns faktiskt konstigt att jag ska festa. Jag vet knappt hur man gör längre. Vi får väl se hur det går? Det kanske slutar med att jag sover innan mörkret faller? :)

Nu längtar jag efter min säng! Vi har varit ute nästan hela dagen med ett kortare stopp hemma för lite matintag.

Elin & Nora hängde faktiskt med ut & jag tror till och med att dom tyckte det var riktigt kul :) Vädergudarna var på vår sida och det blev aldrig något ordentligt regn. Härligt!

Mina fötter gör ont, men det beror mest på att mina vandrarkängor är ganska slut. Jag måste verkligen investera i nya, bra skor är viktigt när man går så pass mycket som jag gör. Men jag kan inte låta bli att dra ut på det.. Jag är inte snål egentligen & lägger gärna pengar på bra kläder som underlättar för mig att vara ute. Men, det är ju så förbaskat dyrt. Jag har inte speciellt mycket pengar nu när jag föräldraledig eftersom jag försöker snåla på dagarna och då känns ett par tusen som en förskräcklig summa att lägga på ett par skor.

Dagen har iallfall varit superbra. Kvällen också, även den spenderades utomhus. Har man bara bra grejer så kan man faktiskt gå i skogen efter mörkrets inbrott också. Pannlampa is the shit!

Klas sover, Elias sover (det har han visserligen gjort halva kvällen i bärselen) & snart somnar nog jag också. Imorgon är det måndag, ny arbetsvecka för Danne och normal tråkvardag för mig. Men snart är det helg igen, då blir det valpträff, hundträning, lite 30-årsfest och eventuellt något mer.

Nä, nu orkar jag inte mer. Jag behöver sova.