Det var ett tag sen jag bloggade sist. Det kan bero på att jag har ett så händelserikt liv & helt enkelt inte haft tid. Eller så kan det möjligtvis vara för att jag inte haft lust.

Hursomhelst, helgen var bra. Vi var i Halmstad, åt mat, drack vin & firade Dannes syrra som fyllt år. Bilåkandet gick förvånansvärt bra och Elias hade inga problem att sova borta heller, så jag är helnöjd!

Den här veckan har svischat förbi lika fort som alltid, det har varit hundpromenader, träning, babysim, föräldramöte, nagelfix, jobb och kvalitetstid med vänner. Idag har vi fredagskväll i vår familj. Danne är ledig imorgon som vanligt så det känns numera som att helgerna innehåller dubbla lördagar, fantastiskt skönt.

Elias har en halvjobbig period, sover dåligt, det är fler tänder på g, han är klängig & mammig. Ibland känner jag mig helt urblåst på eftermiddagarna när D. kommer hem, speciellt såna här dagar när jag haft honom klängandes & gnällandes runt benen i cirkus tolv timmar. Kvällarna är egentligen inte mycket bättre dom heller eftersom Elias oftast är trött och då helst av allt bara vill vara med mig. Jag vet att det kommer gå över, det är normalt att det är så här & han har sina stunder när han är världens gulligaste lilla solstråle också. Men, jag måste få klaga lite, jag behöver det.

Jag hoppas på fint väder imorgon, jag ska till skogen. Jag åker visserligen till skogen oavsett väder, men det skulle ju helt klart liva upp dagen om det bjuds på sol!

Det blir många små korta stycken här nu om ditten & datten, men jag orkar liksom inte skriva hundrafemtioelva olika inlägg som handlar om olika saker, med fyndiga rubriker som jag fått fundera alldeles för länge på att komma på, så jag klämmer in allt i samma inlägg. Jag läste ett blogginlägg, om ångest & hur det påverkar ens liv i vardagen. Hur svårt det är för folk att förstå vad man menar... Ångest är ju ett ord man ganska ofta slänger sig med, i alla fall jag, och när jag läser hur en människa med ångest upplever den så kan jag inte låta bli att skämmas lite. Jag skulle vilja säga en sak till dig som skrev blogginlägget, du läser troligtvis inte det här men ändå...

Jag har bara haft ordentlig ångest ett fåtal gånger i mitt liv, det är länge sen. Det var när jag mådde som sämst under mina tonår & faktiskt var så deprimerad att jag ville dö.

Men jag har levt med ångest i periferin länge. Jag har stått bredvid och sett hur den kramar livet & glädjen ur någon. Jag har blivit skrämd, ledsen och arg. Jag har levt med ångest, bara inte min egen. I det här fallet har ångesten inte varit nådig, den har pinat och söndrat en själ så svårt att delar av den har dött. Jag pratar om min pappa, han som aldrig varit stark nog att rida ut stormarna utan bedövning. Han som tagit till alla medel som finns & som egentligen bara dövat för stunden. Jag är ett av de här barnen som upplevt precis det som du inte vill att dina barn ska uppleva. Och jag vill att du ska veta, att de kommer klara det. Det är inte mänskligt att alltid hålla masken, det är inte mänskligt att aldrig tappa den kontroll som behövs för att dölja känslostormarna. Dina barn kommer inte få men för livet, för du  kämpar. Det är när man ser sin förälder ge upp som man blir skadad för livet.