Jag har sagt det förut så det kan bli en aning tjatigt, men dagarna går så fort! Jag tycker det känns som att jag nyss gick upp... Men så är det väl när man har roligt? Och det har ju jag, nästan hela tiden.

Förmiddagen spenderades utomhus med sällskap av Ida. Vi promenerade en kortis eftersom min valpskrutt inte ska gå så förskräckligt långt. Lite träning hann vi med också, kontakt, ingångar, lite inkallning (som han är skitduktig på) och lite fritt följ (som i Klasses värld innebär skutta som en tok någonstans på sidan ;)). Jag håller även på att klicka in honom, började lite smått utan klicker men jag vet inte jag? Vissa saker känns bara så mycket enklare med hjälp av den lilla plastgrunkan :)

Sen lunchade vi på gårdagens rester. Det är smart att laga mat i formar typ gratäng, paj o.s.v för det blir alltid mer än nödvändigt kvar. Och är man lat ibland, som jag, så kan man helt enkelt strunta i matlagning och ägna sig åt roligare saker t.ex hundträning. Finurligt!

På eftermiddagen fick jag besök av Laila och det var ju trevligt. Men det hade nästan varit ännu bättre om jag hade haft lite gofika i något skåp.. Vi kom in på att prata om promenader och avstånd. Det är ju lite så att folk i allmänhet har ganska dålig koll. Man hör en del säga att de promenerat den och den sträckan och det är så och så långt. Och nej, det är det ju oftast inte alls. Vi människor verkar ha en benägenhet att tro att vi gått längre än vad vi i själva verket gjort. Visste ni t.ex att det bara är lite drygt 3km från mig till mitt jobb? Alltså från centrum till Viberga? Inte för att jag jobbar på Viberga, men i närheten (många tror att det är myyycket längre). Det tar ungefär 10-12 minuter att gå en kilometer i normal promenadtakt, så där så man blir lite varm men fortfarande kan prata utan problem. Det betyder alltså att man inte går en mil på en timme som en del tycks tro...

Idag eller rättare sagt ikväll kom brorsan på besök. Han har vabbat i två dagar och höll på att krevera, kraken. Gnälliga, sjuka ungar är ju ingen höjdare, även om man såklart älskar dom.

Elias sover, Klasse sover & vi vuxna borde kanske också gå och sova? Jag ska på möte imorgon med jobbet, sen babysim. Förhoppningsvis hinner jag med ett kort spår också före lunch. Vad eftermiddagen bjuder på återstår att se men det lutar nog åt att åka & hälsa på Elias farmor?

  Tänk att han varit så liten.. Lilla, fina gostroll. Jag kan inte låta bli att bli lite sugen på en till, men så får min kropp någon slags förlossningsflashback. & helt plötsligt känns det där bebissuget ganska långt borta.. Fast man vet ju aldrig ;)

Den går obönhörligt vidare. Tar ingen hänsyn till att jag vill vara kvar i vissa ögonblick.

Luften känns lite tunnare, lättare att andas. Det är en konstig känsla, att samtidgt som jag kramas sönder inuti av sorg så börjar hjärtat vakna. En värme smyger sig fram i min kropp, jag känner mig glad. På riktigt.

Det är han. Han ger mig så mycket. Han är inte hon, men det vill jag ju inte heller. Han är perfekt på sitt egna vis, glad, lättsam, trevlig. Lyhörd, full av bus, pigg och nyfiken. Han är varm, mjuk, lurvig och tar alldeles för mycket plats i sängen. Så som jag vill ha det.

En ny tid börjar nu. & det kommer bli bra, det känner jag någonstans långt in. Lusten är tillbaka, jag vill så mycket så jag får hejda mig ibland. Vi har tiden, vi kommer hinna allt & förhoppningsvis finna den där teamkänslan tillsammans. Känslan när man lyckas, oavsett om det är med en cirkuskonst eller det perfekta skicket i söket, tillsammans med sin hund är helt obeskrivlig.

Här är han, världens vackraste "Klas" :)