Hjärtat värker och sorgen omsluter mig som en tung dimma. Ibland får jag svårt att andas och stundvis kan jag inte ta in att du inte finns längre. Du, som var min bästa vän. Jag kommer aldrig mer bli väckt på morgonen av att du trycker upp en sko i ansiktet på mig. Jag kommer aldrig mer promenera våra rundor tillsammans med dig. Jag kommer aldrig mer känna din päls mellan mina fingrar. Du kommer aldrig mer skrika av glädje när du hör mina steg i trappen och aldrig mer kommer jag titta in i dina vackra ögon.

Jag vet att du har det bra nu. Kanske finns det en himmel för dig, där du kan springa fort som du älskade. Där man får jaga katter och fåglar och skälla på fula människor. Där man får äta vad man vill, när man vill.

Masken är på och jag tror inte någon anar hur hårt det är för mig. När jag är ensam rasar det. Tårarna rinner och jag kan inte stoppa dom. Det gör så ont. Det gör så ont. Det gör så jävla ont!

Jag saknar dig. Hela tiden.

Älskade, finaste Rist. Du fattas mig.

Det är inte bara en hund. Det är aldrig bara en hund...