Det finns en blogg som jag följt i flera år. Det är en mamma som skriver, öppet, varmt och rakt in i hjärtat om sin pojke med DS. Det är en blogg som mer än en gång fått mig att gråta. Men nästan lika många gånger har jag skrattat och blivit alldeles varm rakt igenom av all styrka och kärlek som denna människa lyckas förmedla.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle göra om jag fick ett barn som inte var som alla andra? Skulle jag orka? Skulle jag kunna bära all sorg och smärta utan att gå under? Skulle jag klara av byråkratin och det eviga kämpandet med blanketter, läkare, hab-personal och myndigheter för att få igenom det jag är övertygad om är det bästa för just mitt barn? Alltid balansera på en lina och riskera att falla ner. Jämföra med alla "normala" barn. Aldrig veta hur framtiden kommer te sig för den jag värdesätter högst i livet? Skulle jag kunna se förbi begränsningarna? Det är så lätt att stå bredvid och tycka & tänka.

Jag har kämpat många gånger mot folk som inte förstår, mot platser dit man inte kan komma om man är rullstolsburen. Jag har skällt och förklarat, mött fördomar och fått människor att tänka om. Jag försöker i varje litet ögonblick se möjligheter, jag vägrar ge upp. Jag har ifrågasatt sjukgymnaster, läkare, skolpersonal och arbetsterapeuter. För det är mitt jobb.

Det är en självklarhet för mig att man är lika mycket värd och ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter även fast man sitter i rullstol, inte kan prata för sig eller har en utvecklingsförsening. Jag hatar när människor vill placera folk i fack eller tycker att de belastar samhället, jag kokar inombords när folk börjar prata om pengar i sammanhang när det faktiskt handlar om människor. Det handlar ju för fan om människor!

Om jag fick ett barn med någon form av handikapp, funktionshinder, begränsning eller vad man nu vill kalla det så skulle jag falla sönder inuti om någon talade om för mig hur dyr vederbörande är för samhället. Om jag fick ett barn som inte är som "alla andra" så önskar jag av hela mitt hjärta att jag aldrig kommer behöva möta fördomar, hårda ord och oförstående människor. Tyvärr vet jag att det är en verklighet som inte finns.

Om jag blir mamma till ett barn som inte är perfekt i andras ögon så hoppas jag att jag ändå kommer kunna hitta styrkan att kämpa. Orken att bära sorgen, förmågan att inte låta den förlama mig. Jag önskar att jag kommer vara så stark att jag alltid reser mig efter varje fall, efter varje knytnävslag, efter varje kniv i magtrakten, spottar i nävarna  och tar nya tag. Att jag aldrig sviker mitt barn utan fortsätter att se möjligheter. Att jag aldrig någonsin låter begränsningarna stoppa mig från att ge mitt barn det det förtjänar. Det allra bästa..

Om någon skulle vilja läsa om lille Julian, en pojke med det lilla extra så är bloggadressen: http://myperfectbabyjulian.blogspot.com/