Livet.

För en del?

En gammal bekant till mig, ingen nära vän men ändå en människa jag alltid tyckt om, har fått cancer i livmodern. Orättvist. Men det är det väl alltid? Hon har inga barn och kommer med största sannolikhet aldrig att få det heller. Det slår mig ibland, att jag egentligen aldrig haft det svårt. Inte på riktigt.

Det har varit tufft ibland, att bli mamma som 17-åring är ingen dans på rosor. Men jag har aldrig haft det riktigt svårt. Visst, min alkoholiserade farsa i kombination med en mamma som jag aldrig kommit nära har satt sina spår. Jag mådde riktigt, riktigt dåligt under gymnasietiden och ibland blir jag nästan kvävd av ångest även nu. Men när jag jämför mig med andra...

Min allra bästa vän förlorade sin pappa på ett fruktansvärt grymt & egoistiskt sätt, jag kan inte ens föreställa mig smärtan efter ett sånt svek.

Och bästis nummer 2, (ja det låter töntigt, men hon är ju bästis nr 2..) hennes liv har kantats av den ena tragedin efter den andra. En pappa med alkoholproblem räckte liksom inte. Så en trafikolycka som nästan kostade henne livet, som hon aldrig riktigt kommer bli återställd av och herr stroke går hand i hand, som för att liksom göra eländet ännu värre. För om det ska göra ont, ja då kan det jävlar i mig lika gärna svida ordentligt...

Och här sitter jag. Jag har aldrig varit allvarligt sjuk, jag har aldrig förlorat någon nära alldeles för tidigt, jag har vänner lika sällsynta och värdefulla som diamanter. Jag har en sambo, som är min själsfrände, världens bästa. Mina barn är fulländade och jag har fan knappt ens varit arbetslös. Är det så här det ska vara? Jag kan inte låta bli att tänka att jag kommer drabbas jag med..

Att när jag sitter där i min bubbla, lycklig och intet ont anande så kommer något hända.

Någonting svart, skarpt och smärtsamt som sliter mig i stycken och får mig att tappa fotfästet. Jag är rädd att någonting ska hända som kommer förlama mig av smärta och slå hela min lyckliga, larvigt enkla tillvaro i spillror. Så jag sitter ibland och föreställer mig det ena eventuella scenariot efter det andra, jag kan liksom inte låta bli. Jag fattar ju att det inte tjänar någonting till, men det känns så osannolikt att mitt liv ska passera så här lätt. Eller? 

Vad är det som avgör människors öden? För rättvist, det är det ju aldrig.

Varför är det så svårt?

Livet.

För en del?