Då har jag lyckats göra mig osams med tonåringen i huset. Trevligt avslut på den här dagen!

Precis vad jag behövde...

Snälla, skjut mig!

Det är bättre nu. Så nu sitter jag här och nästan skäms över mitt förra inlägg. Det hade kunnat vara så mycket värre...

Elias är frisk, välskapt och världens finaste. Det finns dom som inte sover, för att deras barn kämpar mot cancer. Det finns dom som inte sover, för att deras barn svävar mellan liv & död. Det finns dom som inte sover, för att deras barn har fötts med funktionshinder eller sjukdomar som ingen hade kunnat ana. Det finns dom som inte sover för att deras liv slagits i spillror, för att de inte har mat på bordet eller ett hem att sova i.

Jag vet att jag har rätt att känna som jag gör ibland. Man kan inte jämföra med någon annan, det finns alltid dom som har det värre. Och jag är glad för det mesta, men ibland blir det för mycket. Jag är bara människa, om än ganska stark, och jag måste få ur mig det jobbiga ibland. Jag sparar ändå alldeles för mycket tankar & känslor inombords och skulle jag aldrig lätta på trycket så skulle jag förmodligen explodera. Eller hamna på någon låst avdelning någonstans.

...

Idag var vi på BVC. Elias väger snart 9 kg och är 69 cm lång, en lagom tjock bebis :) Ytterligare en sak att vara glad och tacksam över.

Solen skiner ute, men det var ändå svinkallt när jag promenerade till BVC. Elias har typ vuxit ur sin vinteroverall. Den är i princip oanvänd för det har inte varit så kallt så vi har kört med den fodrade fleeceoverallen. Nu undrar jag lite om kylan kommit för att stanna? För i så fall måste jag nog köpa en annan overall. Vintern kan ju inte bli så lång eftersom det redan är februari men ungen måste ju ha ordentliga kläder om det ska fortsätta vara kallt.

Det är ganska långt till sommaren, men jag har redan bestämt vilka veckor jag ska ha semester. Jag kommer fortsätta vara föräldraledig på deltid fram till semestern, sen blir det en veckas inskolning på förskola och därefter kör karusellen igång. Jag hoppas det blir bra. Det känns som att det börjar bli dags att fundera på vad vi ska hitta på i sommar...

Helst ska det ju vara något som passar hela familjen, men med en 1-åring och en 14-åring så kan det bli lite kruxigt. Liseberg eller Skara passar ju alla åldrar så något sånt får det nog bli. Sen skulle jag vilja åka en sväng till Halmstad & bara sola, bada och träffa Dannes syrra. Äh det blir nog bra vad vi än hittar på :)

Lite semester måste vi spara på också till vintern som kommer för nu har det varit alldeles för lite skidåkning på ett tag. Då är Elias lite större och projektet "åka till fjällen" känns inte lika bökigt längre. Och så skulle jag vilja vara ledig i höst, för då vill jag fjällvandra... Fast det får nog vänta, för man kan ju inte vara ledig hur mycket som helst & även om Elin gillar fjällvandring nästan lika mycket som jag så tror jag hon väljer skidåkningen.

Dessutom har jag lite lösa planer på en resa tillsammans med Elin. Sol, bad och kvalitetstid med världens bästa tjej för mig & pappa/bebismys med lillfis för Danne. Varför vill man alltid göra så mycket mer än vad tiden (&semesterdagarna) räcker till? Äh, vi får nog ihop det på något vis. Är man optimist så är man!

Som vanligt har natten varit usel. Jag är helt urlakad och vet ärligt talat inte hur jag ska orka?

Jag vill bara sova.

Det är ingen överraskning att det är jobbigt med små barn, men det här tar fan priset. Elias är så pass stor nu att man tycker ju åtminstone han skulle kunna sova ett par, tre timmar sträck. Men icke.

Han vaknar hela tiden och jag hinner aldrig somna om mellan gångerna. Jag försöker hålla masken på dagarna men inombords brakar jag sönder. Jag känner mig tjutfärdig mest hela tiden och ingenting är roligt längre. Jag ler och skrattar, har en ganska positiv syn på det hela och ibland tror jag inte att jag förstår själv hur jobbigt jag tycker att det är. Jag har mer eller mindre accepterat läget, men egentligen skulle jag vilja lägga mig på golvet som ett barn, skrika, sparka och slå. Få ur mig all frustration och släppa loss alla känslor.

Men som alltid biter jag ihop. Jag tappar inte masken, jag fortsätter le och svarar "jo tack det är bra" på frågan hur det är? Och alla tankar fortsätter att snurra, de liksom kletar fast på insidan av skallbenet och hela huvudet känns geggigt av allt grubbel.

Det här inlägget blir allt annat än positivt, men jag behöver spy ur mig. Jag måste sätta ord på det där som får tårarna att bränna innanför ögonlocken hela tiden. Jag vill gråta, så där riktigt mycket så hela ansiktet skrynklas ihop och man blir skitful. Gråta så där så att snoret håller på att kväva en, så hela kroppen skakar. Det skulle vara skönt, men jag är inte typen som gråter, jag vet inte hur man gör? Mina tårar sitter fast någonstans inuti och jag kan inte befria dom. Hur jag än försöker så kommer det inga. Så har det alltid varit.

Det här suger. Det är skitjobbigt. Men om en stund känns det säkert bättre...