Och på andra sidan finns mitt barn.

Jag har lämnat Elias på förskolan, ensam utan mig. Det känns skitkonstigt! Jag sitter som på nålar med telefonen bredvid, ringsignalen på högsta volym så att jag inte ska missa om det ringer. Ändå tittar jag, gång på gång, om det kanske har ringt utan att jag hört. Men displayen förblir tom.

Han är en "pigg och nyfiken liten kille som är trygg i sig själv", enligt förskolepedagogerna. Är det nu jag ska känna mig stolt? Duktig? Som en bra förälder som lyckats? Hur vet dom att han känner sig trygg när han inte kan tala om det? Jag förstår ju att de säkert ser på ett barns sätt att agera huruvida det är en trygg eller otrygg individ, men säker kan man ju aldrig vara. Tänk om han blir ledsen? Rädd? Saknar mig?

Jag vet att jag måste släppa det här för jag kommer må så äckligt dåligt annars. Och kanske skulle det kännas bättre om Elias var större, kanske skulle jag vara hemma längre? Men ärligt...jag har ett barn sen innan & även om jag lärt mig leva med att min fjortonåring inte vill sitta hemma hos mig så tycker jag fortfarande att det är jobbigt. Jag oroar mig ständigt & saknar alltid halvt ihjäl mig. Så jag vet att för min del skulle det inte kännas ett dugg bättre om jag så var hemma ända tills det var dags för Elias att börja skolan.

Det ligger hos mig, i min rädsla över att förlora. I alla tankar om att jag egentligen inte är värd något så fint som mina barn. I alla tankar om att en katastrof stundar runt hörnet.

Och jag måste ju faktiskt jobba. Jag vill faktiskt, kanske jag borde skriva. För jag har föräldradagar kvar så jag skulle rent tekniskt kunna vara hemma längre. Men jag vill ha min normala inkomst igen, kunna spara ordentligt, inte fundera över varje inköp & vrida på kronor hit och dit. Jag är en vuxen människa som vill försörja mig själv, bidra till vårt hushåll ordentligt. Jag hatar att vara beroende av någon annan, för det är ju så det blir. När min inkomst nästan har halverats i och med föräldrapenningen så räcker pengarna inte speciellt långt. Och Danne får bära större del av ansvaret för ekonomin. Jag kan i vissa fall beundra vuxna människor som sitter hemma och blir försörjda, det är starkt, för så värdelös som jag känner mig när jag är i den sitsen så vet jag inte om jag skulle klara det en längre period?

Ni som nu känner er upprörda & tycker att jag är idiot som inte förstår tjusningen med att vara hemmafru/hemmamamma & att pengar inte är allt, ni har inte förstått vad jag skrev här ovanför. För det handlar inte om att klanka ner, det handlar återigen om mig och min känsla.

Pengar är absolut inte allt, pengar gör bara saker lättare ibland. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera i banor som: vad händer med mig om jag är hemma länge, inte tjänar ihop speciellt mycket pension & vi går skilda vägar när jag är 58? Jag pensionsparar privat & har jobbat i många år, min pension kommer ändå bli snål. Ni som är hemma länge, sparar era partners privat pension till er motsvarande den pension ni skulle fått av en arbetsgivare eller hur gör ni för att trygga er egen framtid?

Jag vill inte behöva jobba tills jag är 80 & ändå gå på socialbidrag som pensionär. Och även om jag hoppas att jag och Danne dör ihop så kan jag ju inte räkna kallt med att få ta del av hans pension när den dagen kommer.

 

Malin

15 augusti 2012 11:31

Ja! Du borde stanna hemma längre, vilka ska vi nu parkhänga med ;-)
Nädå, jag förstår dej och jag fasar bara mer och mer över dagen då jag oxå ska lämna A på dagis och gå därifrån...
Men du är en jättefin männika och värd dina barn hundra gånger om även fast det nog skulle vara rätt ansträngande med hundra barn =)

KRAM

http://malingoo.bloggplatsen.se

 

Susanne

15 augusti 2012 14:45

Jag kommer så väl ihåg när jonas var liten och skulle vara hos sin dagmamma fy så fruktansvärt jobbigt det var.. Man tycker att de är så små och att någon annan ska ta hand om dem. Men det är ändå skönt att komma igång o jobba och inte bara vara mamma även om det är hur mysigt som helst.. Du är en underbar person och håller med Malin att du är verkligen värd dina barn. Men man slutar aldrig att vara orolig för dem och saknaden finns där jämt (jag vet).. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är en av de dikter som etsat sig fast i mitt huvud & suttit där sen mina tidiga tonår. En av (visserligen många) texter som hjälpt mig genom livet. Kloka ord som fått mig att fundera över saker, styra mitt liv, fatta beslut och agera för min egen...

..som inte passar längre.   Ibland blir jag galen. Så fruktansvärt arg över hur korkade människor det finns. Och ännu argare blir jag när jag inte kan skriva vad jag vill, vräka dynga över tröghuvudet här i bloggen. Självklara saker som glöms bor...

Jepp, nu har jag börjat jobba på "riktigt". Tillbaka på full tid, kul men ganska jobbigt faktiskt. Jag har nog blivit lite förslappad.. Idag har Elias varit hos farmor och röjt runt medan jag var på jobbet. Nu har jag gjort tre dagar av fem och se...

Så känns det faktiskt ganska bra. Elias sken som en liten sol med hela ansiktet inkletat i filmjölk när jag kom och hämtade honom. Han hade sovit över en timme och "läggningen" hade tagit ungefär 20 min, vilket är relativt kort tid. Ibland kan h...

Jag ska inte hämta mitt barn förrän klockan 15. Vet ni hur lång tid 5,5h timmar känns just nu?   Fast jag har fått skingra tankarna en stund, Åsa kom hit med Hero. Vi gick en promenad, åt en glass & släppte hundarna i bruksparken. Nu ska jag tona...