Idag skulle vi ha åkt till IKEA, jag, Mallan, Jonna & Ida. Men det blev inte så, det blev skogen istället. Jag la spår och la ut några dummies åt Klasse. Spåret gick sådär. Första gången någonsin han krånglar, det var svajigt och flamsigt. Två av apporterna markerade han knappt, en missade han. Är det för att jag tidigare skrutit om hur duktig han är? :)

Han är duktig, han var duktig idag också, men det var inte klockrent. Jag tror det kan ha att göra med att det var ganska långt och så gick spåret till största delen över fnasig torrmossa. Skogspartiet var ganska öppet och det var lite blåsigt, vilket jag inte kände förrän jag var uppe på ett berg och knallade. Och så borde jag nog ha "tagit ner" honom lite innan jag släppte på. Han var så taggad att jag knappt fick på selen och jag satt med honom en stund innan jag lät honom svischa iväg, men jag tror han var för mycket uppe i varv. Han kändes lite okoncentrerad. Jaja, man lär av sina misstag. Det går säkert bättre nästa gång :)

Apporterna hämtade han galant. Jag la dom på en stig, först en, gick åt andra hållet och tränade lite linförighet. Sedan vände jag om och skickade tillbaka honom. Som ett skott stack han och flamsade ingenting, utan kom direkt med den. Körde så ett par gånger, sen la jag ut två samtidigt för jag ville testa om jag kunde skicka ut honom en gång till utan att vi varit där borta. Först gick han ut en bit, sen stannade han upp, såg lite förvirrad ut & tittade på mig. Jag valde att inte göra någonting & huxflux så var det som att han kom på vad han gjort nyss. Han stack iväg, sprang först förbi dummyn men fick den nog i näsan för han vände fort & plockade upp den. Nu ska jag lägga lite krut på fasthållande och avlämnande. Han lämnar av bra, men det händer att han släpper den på marken framför mig. Så hoppas jag komma iväg på söndag så att jag kan få lite tips, råd och framförallt övningar att träna på :)

Vi avslutade med en promenad & lite bad i sjön. Klas mesar lite när det gäller att komma ut där han inte står :) Han badar gärna, men simma verkar vara lite läskigt. Det får bli lite simträning också framöver när vattnet antagit en lite behagligare temperatur.

Imorgon ska vi troligtvis dra iväg på en lite längre utflykt, förhoppningsvis blir det grillat, sol, viltspår & allmänt mys. Jag älskar våren & sommaren. Helt galet vad jag älskar't!!

    Mitt troll!

Så där, nu har jag jobbat färdigt för den här helgen. Ibland är det för bra för att vara sant...

Idag har jag fått betalt för att spendera ett antal timmar på riddarspelen vid Ekenäs slott & äta brända mandlar tills jag mådde illa. Helt okej dag, solsken & allmänt mysigt. Och inte slet jag ut mig igår heller.

Nu är jag ledig hela veckan, så fan ta någon om det ska bli dåligt väder igen. I helgen hoppas jag att jag ska komma iväg till Klasses uppfödare & träna lite :) Det är ju det här med apporteringen. Jag är helt grön & ganska förvirrad på det området, så det känns väldigt skönt att ha någon som kan lära mig allt jag behöver veta & lite till.

Det börjar bli dags för mat tror jag. Jag måste bara få upp arslet ur soffan & ställa mig vid spisen... Sen får det minsann bli en Klaspromenad. Jag behöver röra på mig!

Det blir tjatigt, jag vet, men jag måste ändå skryta lite om min hund. Var i skogen och spårade igår, han är så jävla duktig! Jag blir helt till mig och när vi hade spårat färdigt så sa jag till Susanne, att jag vet inte riktigt vad jag ska göra? För det är så det känns. Det går så enkelt, han bara knallar på, plockar alla apporter, håller sig i kärnan, är lugn & målmedveten. Han är lätt att läsa, jag ser direkt när han tappar och när han tar upp det igen. Ska det vara så enkelt? När kommer bakslaget liksom?

Nu har jag inte lagt speciellt svåra spår och inte speciellt långa. Men jag tror det börjar bli dags att avancera. han behöver få lite spårkondition så han orkar hänga i. Det kanske är där problemen kommer sen? Eller kan det helt enkelt vara så att han bara kommer vara duktig rakt igenom, hela tiden utan större ansträngning? Inte vet jag, men kul som fan är det!!

Idag vankas det jobb. Jag har tagit två pass extra, det blir inte många kronor men varje öre känns behövligt. Så jag jobbar idag och imorgon. Elin ska till Blacka på Bob Marleys minneskonsert idag så jag ska skjutsa henne & två kompisar innan jag drar till jobbet. Danne får hämta dom sen & Ida får vara sovvakt åt Elias under tiden. Tack för det, för att du alltid ställer upp, för att du gör vårt krångliga, snurriga liv en aning mer hanterbart. När du får egna barn så vet du vart du kan lämna dom :)

Elias feber har släppt & han är mycket piggare, lilla skrutten. Men natten som var, var förskräcklig. Han är snorig och jag vet inte om det var det som störde eller om han drömde. Han har sovit korta stunder och vaknat upp jätteledsen däremellan hela natten. Smågnällt i sömnen och styrt omkring massor. Men, han är i alla fall glad nu & verkar må bra, så det är ju skönt. Jag hoppas natten som kommer blir bättre, för imorgon börjar jag tidigare & det är ju alltid skönt att vara någorlunda utvilad när man ska jobba.

Min bättre hälft tog över. Tack för det!

Jag tog en lång, välbehövlig dusch. Har skrubbat mig och rakat mig, smörjt mig.

Målat naglar och gosat med min hund. Precis vad jag behövde!

Lillfis sover nu. Förhoppningsvis hela natten. Och så är febern så klart borta imorgon, jajjemän så måste det bli.

Nu ska jag poppa popcorn, slänga på någon bra serie & slappa en stund innan det är dags att gå & sova. Danne jobbar natt, så han drar strax. Sen ska jag mysa ner mig bredvid bebisen som knappt är bebis längre & lyssna på "Fatta eld", andra delen i trilogin "Hungerspelen". Fantastiskt bra!

Imorgon blir det skogen med Susanne & Ida på förmiddagen. Och dom fyrbenta så klart :)

Febrig unge, uschalingen!

Det är ju fruktansvärt synd om honom, lillplutten, det är det. Men, jag tror jag blir tokig snart på det konstanta gnället. Nu har han smågnällt hela natten och största delen av den tid som hittills gått den den här dagen. Mina öron är lite allergiska mot gnäll... Hellre illtjut som skaver i hörselgångarna en stund & sen tar slut än konstant gnäll. Jisses, jag hoppas Danne vaknar snart...

Imorse drog jag ut en sväng med Klasse, kände att jag troligtvis kommer bli illamående av tristess om jag ska sitta inne hela dagen. Det blev bara ett kortispass med lite apporteringsträning. Och några inkallningar med pipa. Det gick jättebra :) Han hämtade dummysarna och kom gladeligen in med dom. Jädra duktiggullefining! Elias sov en stund i vagnen medan vi var ute, men eftersom han inte mår bra kände jag att det fick räcka med det lilla vi gjorde. Så vi åkte hem..

...och här sitter vi nu. Med blödande öron, uttråkad till max, med en unge som bara gnäller & en hund som inte kan ge fan i alla barnleksaker på golvet. Pust!

Jag älskar min son, jag älskar min hund. Men just nu skulle en vuxenfika sitta fint. På ett café någonstans. Långt bort.

Vi trotsade regnet och gav oss ut på Elias allra första cykeltur nu på kvällen. Supermysigt! Elias var nöjd & jag tror han gillade det.

Nu har han feber. Det beror förstås inte på cyklingen, men det är ju väldigt typiskt ändå. Vi som har babysim imorgon. Det lär inte bli något badhus imorgon, för även om febern kanske går ner så är han lite snorig & allmänt hängig. Jag har tyckt hela dagen att han känts lite off liksom... Nu sover han och har gjort sen strax före 19, synd bara att den tidiga läggningen beror på sjukdom. Han brukar inte somna förrän runt 20 normalt sett & det är ju skönt med drygt en timmes extra egentid, men det vore ju bättre om han fick vara pigg & kry.

Gullungen!

...

Åh, jag hittade den här bilden på datorn.. Det är Elin och hennes bästa vän Victoria (fotade av duktiga Amalia). Jag tycker den är så fruktansvärt fin! Själva skrattar dom bara när jag säger det, men bilden är så himla mycket dom på något sätt. Äh, jag kan inte förklara, jag älskar den bara, så är det!

När jag vaknade upp imorse var jag övertygad om att solen sken idag med. Regn fanns liksom inte på kartan. Nu är jag besviken, jag vill ha mer sol. Min bleka kropp och mitt trötta sinne behöver värme och ljus. Men istället är det bara dystert grått och blött, och efter att ha sett vädret på tv är jag om möjligt ännu mer besviken.

Jag får helt enkelt ta tillfället i akt och göra allt jag borde ha gjort men inte haft lust med när vädret varit fint. Städa bland annat. Tjohoo, vad roligt...

Idag ska jag till posten och hämta paket. Mina grejer från gundogs har kommit :) Dessutom planerar jag att gå förbi Leffes och kolla efter en cykelhjälm till Elias. Jag längtar efter att kunna cykla igen. Alltså jag kan ju cykla, men jag vill ju att han ska kunna åka med. Någon som vet hur gamla de måste vara för att man ska kunna ha dem i barnsits bak på cykeln?

Jag har frågat google, men svaren varierar väldigt. En del tycker man kan cykla med dem när de är 7 mån, andra när de är ett år. Enligt vissa har det med vikt att göra, andra hävdar att bara de kan sitta stadigt så är det lugnt. Jag minns inte hur gammal Elin var när hon började åka med och jag blir bara förvirrad av att kolla på nätet. Runt året tycker jag känns ganska vettigt och Elias fyller ju om mindre än en månad, så det borde väl kunna vara dags va?

Nä nu ska jag pallra mig ut på förmiddagssvängen med Klas och Elias. Härliga regn, nu kommer vi..hmpf!

Det blir inte mycket skrivet i den här bloggen. För vem har egentligen lust att sitta framför datorn när sommaren gör sitt intåg? Inte jag iallafall.

Idag var vi på öppna förskolan en sväng på förmiddagen. Elias gillar sångstunden, eller ja, egentligen allt tror jag? Alla andra barn & alla leksaker. Han kröp runt och roade sig själv hela tiden. Ännu en gång slog det mig, han börjar bli stor.

Snart behöver han inte mig längre, inte på samma sätt iallafall. Visst är det många år kvar, men jag som sitter här med en dotter på fjorton år vet faktiskt precis hur fort det går. Du går och lägger dig en kväll, vaknar upp och där står ditt barn redo att fightas för sin frihet. En minivuxen, som vet allt, kan allt, förstår allt. Det lilla knyte som låg där alldeles kladdig för inte alls länge sen, är både längre, starkare & smartare än dig, åtminstone tycker hon det själv och vart åren tog vägen, ja det vet nog ingen? "Njut av bebistiden, det går så fort" brukar folk säga. Jag skulle vilja säga: njut av dina barn, alltid!

Efter ÖF gick vi hem, slängde i oss lite mat och mötte upp Malin, Jonna, Ida & drog till skogs. Härligt var det och kaos blev det!

Idag gick Ida spår åt Klasse, jag måste ju börja ha honom att spåra efter andra. Så långt gick det ju bra, han klippte spåret som ingenting och drog iväg med lite drag i linan. Men innan jag släppte på så klämde Ida ur sig den där kommentaren som hon alltid säger när hon har lagt spår: "det blev lite konstigt nu". Och jag svarade som vanligt att det gör ingenting. Konstigt är bra :)

Konstigt i det här fallet var terräng. Terräng som knappt gick att gå igenom. Ni vet såna där små halvvuxna träd som växer så tätt att det är ett enda gytter av grenar, pinnar, barr, kottar, löv och stammar. Man vet inte vart det börjar, man vet inte vart slutar & man vet definitivt inte om man kommer kunna ta sig igenom utan machete.

Men Klas han mejade sig in och jag hängde på. Sen tappade han spåret lite, fast egentligen var det mer att han backade för att han helt enkelt inte kom fram, så han försökte hitta en annan väg till spåret. Det hela slutade med att linan trasslade in sig så in i helvete.

Jag drog och slet, Klas drog och slet och till slut kände jag hur det började ge efter. Sen släpper det, jag hör världens brak och mot oss kommer ett litet träd farande. Klasse får panik. Jag får nästan, men bara nästan panik eftersom det inte passar med en panikslagen hund i denna typ av terräng, speciellt inte när linan sitter fastsurrad sjuttioelva varv runt det lilla trädet som jag lyckats rycka upp med rötter och allt. Jag svär, blir svettig och försöker lugna ner min hund samtidigt som jag drar och sliter lite till, lirkar och pillar och gud vet allt för att få loss den förbannade linan.

Jag lyckas till slut, men känner mig tjutfärdig eftersom min hund absolut inte vill gå framåt i spåret, jag ser tredje apporten ligga snett bakom oss. Mitt i allt kaos har vi älgat förbi den. Klasse vill inte längre och jag tänker att nu är allt förstört, fy fan jag har just pajat allt vad spår heter!!

Jag kliver ut på en stig, sätter mig ner, andas lite. Pratar lite med Klas som redan verkar ha släppt allt och är gladast i världen igen. Jag bestämmer mig för att ge det ett försök till, vill han inte så slipper han. Då pausar vi, kör superenkla spår ett tag, ser till att lyckas till femhundra procent och gör det roligt igen. Men jag backar lite på stigen, går in lite i helvetessnåret och visar på honom där vi tappade när paniken bröt ut..

Det är nu jag tappar ögonen. Och tjuter lite. Fast den här gången av lycka. För vem är det som älgar på rakt in i helvetessnåret? Vem är det som går rakt på tredje apporten, svansviftande plockar upp den, lämnar av och fortsätter som om ingenting hänt? Älskade, duktiga, duktiga hund!

Vi firade med lite bad i sjön efteråt och jag är så jäkla nöjd. Wiie!!