Det blir inte mycket skrivet i den här bloggen. För vem har egentligen lust att sitta framför datorn när sommaren gör sitt intåg? Inte jag iallafall.

Idag var vi på öppna förskolan en sväng på förmiddagen. Elias gillar sångstunden, eller ja, egentligen allt tror jag? Alla andra barn & alla leksaker. Han kröp runt och roade sig själv hela tiden. Ännu en gång slog det mig, han börjar bli stor.

Snart behöver han inte mig längre, inte på samma sätt iallafall. Visst är det många år kvar, men jag som sitter här med en dotter på fjorton år vet faktiskt precis hur fort det går. Du går och lägger dig en kväll, vaknar upp och där står ditt barn redo att fightas för sin frihet. En minivuxen, som vet allt, kan allt, förstår allt. Det lilla knyte som låg där alldeles kladdig för inte alls länge sen, är både längre, starkare & smartare än dig, åtminstone tycker hon det själv och vart åren tog vägen, ja det vet nog ingen? "Njut av bebistiden, det går så fort" brukar folk säga. Jag skulle vilja säga: njut av dina barn, alltid!

Efter ÖF gick vi hem, slängde i oss lite mat och mötte upp Malin, Jonna, Ida & drog till skogs. Härligt var det och kaos blev det!

Idag gick Ida spår åt Klasse, jag måste ju börja ha honom att spåra efter andra. Så långt gick det ju bra, han klippte spåret som ingenting och drog iväg med lite drag i linan. Men innan jag släppte på så klämde Ida ur sig den där kommentaren som hon alltid säger när hon har lagt spår: "det blev lite konstigt nu". Och jag svarade som vanligt att det gör ingenting. Konstigt är bra :)

Konstigt i det här fallet var terräng. Terräng som knappt gick att gå igenom. Ni vet såna där små halvvuxna träd som växer så tätt att det är ett enda gytter av grenar, pinnar, barr, kottar, löv och stammar. Man vet inte vart det börjar, man vet inte vart slutar & man vet definitivt inte om man kommer kunna ta sig igenom utan machete.

Men Klas han mejade sig in och jag hängde på. Sen tappade han spåret lite, fast egentligen var det mer att han backade för att han helt enkelt inte kom fram, så han försökte hitta en annan väg till spåret. Det hela slutade med att linan trasslade in sig så in i helvete.

Jag drog och slet, Klas drog och slet och till slut kände jag hur det började ge efter. Sen släpper det, jag hör världens brak och mot oss kommer ett litet träd farande. Klasse får panik. Jag får nästan, men bara nästan panik eftersom det inte passar med en panikslagen hund i denna typ av terräng, speciellt inte när linan sitter fastsurrad sjuttioelva varv runt det lilla trädet som jag lyckats rycka upp med rötter och allt. Jag svär, blir svettig och försöker lugna ner min hund samtidigt som jag drar och sliter lite till, lirkar och pillar och gud vet allt för att få loss den förbannade linan.

Jag lyckas till slut, men känner mig tjutfärdig eftersom min hund absolut inte vill gå framåt i spåret, jag ser tredje apporten ligga snett bakom oss. Mitt i allt kaos har vi älgat förbi den. Klasse vill inte längre och jag tänker att nu är allt förstört, fy fan jag har just pajat allt vad spår heter!!

Jag kliver ut på en stig, sätter mig ner, andas lite. Pratar lite med Klas som redan verkar ha släppt allt och är gladast i världen igen. Jag bestämmer mig för att ge det ett försök till, vill han inte så slipper han. Då pausar vi, kör superenkla spår ett tag, ser till att lyckas till femhundra procent och gör det roligt igen. Men jag backar lite på stigen, går in lite i helvetessnåret och visar på honom där vi tappade när paniken bröt ut..

Det är nu jag tappar ögonen. Och tjuter lite. Fast den här gången av lycka. För vem är det som älgar på rakt in i helvetessnåret? Vem är det som går rakt på tredje apporten, svansviftande plockar upp den, lämnar av och fortsätter som om ingenting hänt? Älskade, duktiga, duktiga hund!

Vi firade med lite bad i sjön efteråt och jag är så jäkla nöjd. Wiie!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är en av de dikter som etsat sig fast i mitt huvud & suttit där sen mina tidiga tonår. En av (visserligen många) texter som hjälpt mig genom livet. Kloka ord som fått mig att fundera över saker, styra mitt liv, fatta beslut och agera för min egen...

..som inte passar längre.   Ibland blir jag galen. Så fruktansvärt arg över hur korkade människor det finns. Och ännu argare blir jag när jag inte kan skriva vad jag vill, vräka dynga över tröghuvudet här i bloggen. Självklara saker som glöms bor...

Jepp, nu har jag börjat jobba på "riktigt". Tillbaka på full tid, kul men ganska jobbigt faktiskt. Jag har nog blivit lite förslappad.. Idag har Elias varit hos farmor och röjt runt medan jag var på jobbet. Nu har jag gjort tre dagar av fem och se...

Så känns det faktiskt ganska bra. Elias sken som en liten sol med hela ansiktet inkletat i filmjölk när jag kom och hämtade honom. Han hade sovit över en timme och "läggningen" hade tagit ungefär 20 min, vilket är relativt kort tid. Ibland kan h...

Jag ska inte hämta mitt barn förrän klockan 15. Vet ni hur lång tid 5,5h timmar känns just nu?   Fast jag har fått skingra tankarna en stund, Åsa kom hit med Hero. Vi gick en promenad, åt en glass & släppte hundarna i bruksparken. Nu ska jag tona...