Det finns en blogg som jag följt i flera år. Det är en mamma som skriver, öppet, varmt och rakt in i hjärtat om sin pojke med DS. Det är en blogg som mer än en gång fått mig att gråta. Men nästan lika många gånger har jag skrattat och blivit alldeles varm rakt igenom av all styrka och kärlek som denna människa lyckas förmedla.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle göra om jag fick ett barn som inte var som alla andra? Skulle jag orka? Skulle jag kunna bära all sorg och smärta utan att gå under? Skulle jag klara av byråkratin och det eviga kämpandet med blanketter, läkare, hab-personal och myndigheter för att få igenom det jag är övertygad om är det bästa för just mitt barn? Alltid balansera på en lina och riskera att falla ner. Jämföra med alla "normala" barn. Aldrig veta hur framtiden kommer te sig för den jag värdesätter högst i livet? Skulle jag kunna se förbi begränsningarna? Det är så lätt att stå bredvid och tycka & tänka.

Jag har kämpat många gånger mot folk som inte förstår, mot platser dit man inte kan komma om man är rullstolsburen. Jag har skällt och förklarat, mött fördomar och fått människor att tänka om. Jag försöker i varje litet ögonblick se möjligheter, jag vägrar ge upp. Jag har ifrågasatt sjukgymnaster, läkare, skolpersonal och arbetsterapeuter. För det är mitt jobb.

Det är en självklarhet för mig att man är lika mycket värd och ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter även fast man sitter i rullstol, inte kan prata för sig eller har en utvecklingsförsening. Jag hatar när människor vill placera folk i fack eller tycker att de belastar samhället, jag kokar inombords när folk börjar prata om pengar i sammanhang när det faktiskt handlar om människor. Det handlar ju för fan om människor!

Om jag fick ett barn med någon form av handikapp, funktionshinder, begränsning eller vad man nu vill kalla det så skulle jag falla sönder inuti om någon talade om för mig hur dyr vederbörande är för samhället. Om jag fick ett barn som inte är som "alla andra" så önskar jag av hela mitt hjärta att jag aldrig kommer behöva möta fördomar, hårda ord och oförstående människor. Tyvärr vet jag att det är en verklighet som inte finns.

Om jag blir mamma till ett barn som inte är perfekt i andras ögon så hoppas jag att jag ändå kommer kunna hitta styrkan att kämpa. Orken att bära sorgen, förmågan att inte låta den förlama mig. Jag önskar att jag kommer vara så stark att jag alltid reser mig efter varje fall, efter varje knytnävslag, efter varje kniv i magtrakten, spottar i nävarna  och tar nya tag. Att jag aldrig sviker mitt barn utan fortsätter att se möjligheter. Att jag aldrig någonsin låter begränsningarna stoppa mig från att ge mitt barn det det förtjänar. Det allra bästa..

Om någon skulle vilja läsa om lille Julian, en pojke med det lilla extra så är bloggadressen: http://myperfectbabyjulian.blogspot.com/ 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är en av de dikter som etsat sig fast i mitt huvud & suttit där sen mina tidiga tonår. En av (visserligen många) texter som hjälpt mig genom livet. Kloka ord som fått mig att fundera över saker, styra mitt liv, fatta beslut och agera för min egen...

..som inte passar längre.   Ibland blir jag galen. Så fruktansvärt arg över hur korkade människor det finns. Och ännu argare blir jag när jag inte kan skriva vad jag vill, vräka dynga över tröghuvudet här i bloggen. Självklara saker som glöms bor...

Jepp, nu har jag börjat jobba på "riktigt". Tillbaka på full tid, kul men ganska jobbigt faktiskt. Jag har nog blivit lite förslappad.. Idag har Elias varit hos farmor och röjt runt medan jag var på jobbet. Nu har jag gjort tre dagar av fem och se...

Så känns det faktiskt ganska bra. Elias sken som en liten sol med hela ansiktet inkletat i filmjölk när jag kom och hämtade honom. Han hade sovit över en timme och "läggningen" hade tagit ungefär 20 min, vilket är relativt kort tid. Ibland kan h...

Jag ska inte hämta mitt barn förrän klockan 15. Vet ni hur lång tid 5,5h timmar känns just nu?   Fast jag har fått skingra tankarna en stund, Åsa kom hit med Hero. Vi gick en promenad, åt en glass & släppte hundarna i bruksparken. Nu ska jag tona...