Jag tror vi har ett litet uppehåll, jag & bloggen.

Lusten är som bortblåst och vem vet, den kanske aldrig återvänder?

Vi får väl se.

Det är mörkt nu. Jobbigt, äckligt & smetigt. Tankarna är för många och huvudet för litet. Jag önskar jag kunde dra ut dom, som ett långt klibbigt tuggummi & kleta fast dom på någon vägg.

-Där fick ni era jävlar, ni kan sitta där & torka tills ni ramlar ner.

Jag känner mig spyfärdig av alla tankar, och jag lovar mig själv varje kväll att jag ska sluta grubbla. Men när lampan är släckt & jag ligger omfamnad av mörker så smyger dom fram. Vissa beslut är svårare än andra, vissa saker är så grymt smärtsamma & jobbiga. Jag känner mig svart. Tom.

Ihålig.

Vi har varit i badhuset och det var precis så mysigt som det alltid brukar vara. Elias somnade på vägen dit & var helt väck när jag skulle byta om på honom.

Shajt också, tänkte jag och trodde han skulle bli grinig när han bara fått sova de ynka minuter det tar att åka dit. Men icke! Så fort vi fick på badbrallorna så fattade han direkt vad som var på gång & sprattlade med hela sin lilla kropp av ren glädje. Han älskar det. Han skvätter & plaskar så det stänker i hela ansiktet, hostar lite och fortsätter.

Vi dök några gånger också & jag tog på mig simglasögon för att verkligen kunna se ordentligt hur han ser ut under vatten. Men jag vet inte jag?

Det blir väl för mycket för mig att hålla reda på allting samtidigt, signalera till barnet att vi ska dyka, doppa ner honom, vara i rörelse och samtidigt dyka under vattnet själv. För första gången blundade jag så, ehh?

Jag såg alltså inte så mycket. Andra gången lyckades jag hålla ögonen öppna men all koncentration fokuserades på just det så jag andades istället..under vattnet. Ja ni förstår ju själva. Nästa gång får Danne dyka så att jag bara behöver koncentrera mig på att stå stilla under vattnet med öppna ögon & stängd mun, det borde jag väl klara av?

& rubriken då?

Mjoo..

Det var det en kvinna som gjorde i duschen bredvid mig idag. I det allmänna badhuset. Totalt ogenerat och inte ett dugg diskret. Det blev nästan pinsamt eftersom Elias satt på golvet och tittade på henne med stora ögon. Nu förstår ju inte han sånt där, men det kändes lustigt ändå.

Alltså, personligen tycker jag gott folk kan ansa lite så man slipper se tofsar på vardera sida om troskanten, men gör man inte sånt hemma? Fixar man inte till det innan man går till badhuset? De flesta gör ju så klart det, annars skulle man ju stöta på fenomenet betydligt oftare.

Nu blir det kaffe & sen måste jag nog fundera på om jag ska låta den här dagen bara gå utan att göra någonting vettigt?

Det finns en blogg som jag följt i flera år. Det är en mamma som skriver, öppet, varmt och rakt in i hjärtat om sin pojke med DS. Det är en blogg som mer än en gång fått mig att gråta. Men nästan lika många gånger har jag skrattat och blivit alldeles varm rakt igenom av all styrka och kärlek som denna människa lyckas förmedla.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle göra om jag fick ett barn som inte var som alla andra? Skulle jag orka? Skulle jag kunna bära all sorg och smärta utan att gå under? Skulle jag klara av byråkratin och det eviga kämpandet med blanketter, läkare, hab-personal och myndigheter för att få igenom det jag är övertygad om är det bästa för just mitt barn? Alltid balansera på en lina och riskera att falla ner. Jämföra med alla "normala" barn. Aldrig veta hur framtiden kommer te sig för den jag värdesätter högst i livet? Skulle jag kunna se förbi begränsningarna? Det är så lätt att stå bredvid och tycka & tänka.

Jag har kämpat många gånger mot folk som inte förstår, mot platser dit man inte kan komma om man är rullstolsburen. Jag har skällt och förklarat, mött fördomar och fått människor att tänka om. Jag försöker i varje litet ögonblick se möjligheter, jag vägrar ge upp. Jag har ifrågasatt sjukgymnaster, läkare, skolpersonal och arbetsterapeuter. För det är mitt jobb.

Det är en självklarhet för mig att man är lika mycket värd och ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter även fast man sitter i rullstol, inte kan prata för sig eller har en utvecklingsförsening. Jag hatar när människor vill placera folk i fack eller tycker att de belastar samhället, jag kokar inombords när folk börjar prata om pengar i sammanhang när det faktiskt handlar om människor. Det handlar ju för fan om människor!

Om jag fick ett barn med någon form av handikapp, funktionshinder, begränsning eller vad man nu vill kalla det så skulle jag falla sönder inuti om någon talade om för mig hur dyr vederbörande är för samhället. Om jag fick ett barn som inte är som "alla andra" så önskar jag av hela mitt hjärta att jag aldrig kommer behöva möta fördomar, hårda ord och oförstående människor. Tyvärr vet jag att det är en verklighet som inte finns.

Om jag blir mamma till ett barn som inte är perfekt i andras ögon så hoppas jag att jag ändå kommer kunna hitta styrkan att kämpa. Orken att bära sorgen, förmågan att inte låta den förlama mig. Jag önskar att jag kommer vara så stark att jag alltid reser mig efter varje fall, efter varje knytnävslag, efter varje kniv i magtrakten, spottar i nävarna  och tar nya tag. Att jag aldrig sviker mitt barn utan fortsätter att se möjligheter. Att jag aldrig någonsin låter begränsningarna stoppa mig från att ge mitt barn det det förtjänar. Det allra bästa..

Om någon skulle vilja läsa om lille Julian, en pojke med det lilla extra så är bloggadressen: http://myperfectbabyjulian.blogspot.com/ 

Det är plogbilen som är utanför. Häromnatten var jag också säker.

Sen började jag tvivla, är det verkligen plogbilen? Eller gräver dom på grusplanen mitt i natten? Plogbil? Grävmaskin?

Det var inte plogbilen & inte grävmaskinen, det var Danne.

Så nu kan han lägga till "förmågan att snarka så det låter som en plåtskrapa mot asfalt" i sin lista över onödiga talanger.

Gårdagens hämtning var en mardröm. Jag sniglade mig fram i 50 km/h på 80-väg och växlade i panik mellan hel- & halvljus. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mig för vilket som var sämst? Det var för mörkt och snöfall rakt mot bilen, så där så man inte ser mer än några meter framför sig. Jag var helt övertygad om att jag skulle lyckas missa att vägen svängde någonstans & fortsätta rakt fram.

Lite lagom stressad blev jag också av lastbilen som slickade min nyträttade bil i röven, så hör & häpna, igår gjorde jag en trafiktömning. Det har inte hänt sedan jag tränade på vänstersväng på körskolan (för snart hundra år sen).

Men jag tog mig dit, lyckades åka förbi hållplatsen "länsmansgården" och fick åka två hållplatser till innan jag hittade ett bra ställe (läs någons garageuppfart) att vända på.

Idag är det onsdag & snart har halva veckan gått. Igen.

Vart tar tiden vägen? Ska det fortsätta så här så är det ju jul igen innan man hinner blinka.

Alla hjärtans dag.

Dagen då man ska bry sig lite extra och visa mer kärlek än vanligt & helst spendera lite pengar på onödiga presenter. Jag skiter i det. Jag ska så klart kramas lite extra kanske, men vi är rätt bra på det i min familj på alla vanliga dagar också så det blir nog ingen större skillnad.

Men jag måste erkänna att jag blev bra glad när jag kom hem från jobbet & möttes av färdigt kaffe & choklad. Tack världens finaste kompis!

Nu har vi promenerat, Elias somnade & sover fortfarande. Skönt för honom, lille pluttungen.. Jag var förbi frisören & betalade Elins klippning, så nu är det iallafall en i familjen som är snygg i håret :) Hon drog med sig Melker hem efter skolan & nu har de åkt hem till honom. Så det betyder alltså att jag måste åka & hämta henne ikväll. Rackarns..

Med min dåliga vindruta vill man helst inte köra i mörker för så fort man får möte sprids ljuset från den mötande bilen i hela rutan & man ser inte ett dugg. Lite läskigt, men jag kan ju inte gärna lämna henne kvar där.

& så är det det här eviga bekymret med mat. Vad sjutton ska jag laga idag? Jag är inte sugen på någonting och har ingen som helst lust att stå vid spisen, men äta bör man... Jaja, jag får väl gå och riva i frysen så kanske lusten infinner sig?

Nu kommer nog Danne hem vilken minut som helst, förhoppningsvis med en nytvättad bil. Den skulle ha blivit tvättad igår men det var sån kö så han orkade inte stå & vänta. Och nu är den så extremt skitig så jag skäms nästan.. Grannarnas egentligen ganska smutsiga bilar ser glänsande rena ut i jämförelse med våran & blir den inte tvättad snart så kommer det förmodligen aldrig gå att få den ren.

Jag var på bio igår. Jag, Ida och Frida har gått tillsammans & sett Stieg Larsson-trilogin så det föll sig liksom naturligt att vi skulle se "the girl with the dragon tattoo" också. Hmm?

Jo alltså, den var ganska bra men jag tror vi var överens om att svenska versionen är bättre.

Jag visste att den skulle vara omgjord men en del saker som t.ex att Mikael Blomkvist helt plötsligt har en dotter tillförde absolut ingenting till filmen. Helskumt. Jag blev bara förvirrad och började fundera på hur det egentligen var mitt under filmtittandet.

Dessutom pratade några av skådespelarna så sjukt dålig engelska att det var pinsamt. Ni vet så där så man nästan inte kan titta för man skäms själv och vill bara sjunka genom jorden.

Men det var en trevlig kväll iallafall och nu har vi ju skapat lite av en tradition så vi får väl gå och se de resterande ihop också :)

Nu ska jag lyfta arslet från soffan & ta en dusch. Sen hoppas jag på att få sova länge & ostört så jag orkar jobba imorgon.

Innan jag sover ska jag be min vanliga bön. Den låter så här: "Gode Gud gör så att jag ser ut på ett ungefär så här i håret imorgon när jag vaknar, snälla! Det tar så bedrövligt lång tid att bli klar annars".

Natti!

Min blogg är det. Jag har flera gånger funderat på om jag skulle skriva om allt som snurrar i mitt huvud? Men nä.. Därför blir bloggen lite opersonlig och lite tråkig.

Ibland har jag god lust att bara skriva av mig om allt. Saker som jag t.ex stör mig på. Men så hejdar jag mig. Varför blir det så?

Det handlar nog ganska mycket om att jag är ganska sluten, jag vill inte ha folk krälandes i mitt huvud, ta del av mina tankar. Jag diskuterar mer än gärna öga mot öga men så blir det ju inte om man bloggar..

Folk läser kanske, kommenterar eventuellt och jag får liksom ingen ordentlig respons på det jag säger. Inte på samma sätt som om man pratar med någon. Eller så handlar det om att jag stör mig på så mycket att jag inte kan välja ut vad jag ska skriva.. :)

Jag stör mig på människor som lämnar anonyma kommentarer, som inte städar efter sig i gemensamma tvättstugor, hundägare som inte får sina djur rumsrena av ren lathet. Jag blir förbannad på folk som ser ner på andra människor på grund av utseende, religion, sexuell läggning eller etnicitet. Jag vill kräkas på folk som inte har arbetsmoral och folk som tar upp sjukvårdens värdefulla resurser med löjliga förkylningar. Jag stör mig på folk som gaggar om Reinfeldts uttalande utan att ens förstå faktan bakom det (&nej, jag är inte moderat). Jag hatar folk som vill att barn ska kategoriseras och formas till söta prinsessor/tuffa hårdingar utifrån vad de har mellan benen, på djurägare som inte tar sitt ansvar och ger sina djur det liv dom förtjänar. Jag föraktar de människor som är så svaga att de måste mobba andra för att må bra. Jag stör mig på kvinnor som slänger sig med kommentarer som "ja men det är ju såå typiskt karlar, de tror de ska dö av en förkylning" för att i nästa ögonblick beklaga sig över att många män talar nedlåtande om kvinnor. Jag blir arg på folk som inte låter sina barn skita ner sig. Det irriterar mig något fruktansvärt att folk klagar på sina liv, sina arbeten, sina utseenden och sina partners utan att lyfta ett finger för att förändra situationen. Jag vill spy på folk som tror att man ska veta vad de vill/menar utan att de säger det rakt ut, jag har tränat länge men tankeläsning är en svår nöt att knäcka. Jag blir ledsen ända in i själen när jag träffar människor utan förståelse och empati för personer med funktionshinder. Jag stör mig på föräldrar som tar genusdebatten på  f ö r  stort allvar och ska ha rosa overall på Olle till varje pris, bara för att de tror att det är det som det går ut på. Jag blir arg när folk gnäller på att de inte har råd med viktiga saker & orsaken är extremt dåliga prioriteringar, när folk inte törs stå för saker de sagt och folk som vänder kappan efter vinden. Jag blir förbannad på de som medvetet avlar fram blandraser och de som "räddar" hundar från utlandet när vi har en hel hög som borde räddas i Sverige. Jag gillar inte folk som bär päls, överkonsumerar eller har noll kretsloppstänkande. Jag stör mig på folk som är för lata eller för tröga för att sätta sig in i tvivelaktiga partiers åsikter & bara hänger med för att det var någonting som lät bra, på folk som tror att det bara finns nackdelar med invandring och folk som är trångsynta i största allmänhet. Ja, listan kan nog göras ganska lång..

Och finns det då ingenting jag tycker om? Som jag gillar, blir glad av eller som värmer mitt hårda hjärta? Jorå, men det får bli en annan gång..

Ja, det verkar vara min standardkategori. 

Jag suger på att kategorisera inläggen, så jag kanske skulle ta bort kategorierna? För allmänt, det är ju just allmänt. Här ryms allt mellan himmel & jord. Behövs det verkligen något mer?

Skitsamma.

Nu ska här lagas kycklingtortillas. & sen får vi se vad resterande del av dagen bjuder på.

Chokladpudding, ja just ja, det blir det också.

Gött & onyttigt, men det är vi värda. Livet är så kort så man får inte glömma bort att njuta ibland.