Kvällen igår var lyckad. Jag hade hur kul som helst. Ett gäng tjejer, några gamla barndomsvänner och några helt nya ansikten. Prat, skratt, god mat och helt galna lekar. Suveränt. Precis vad jag behövde!

Ligger i soffan, nerbäddad under en fluffig filt med datorn i knät. Det luktar kaffe och jag är så trött så jag orkar inte ens gå och hämta en kopp. Dannes kompis Peter är här och umgås en sväng innan de två beger sig mot grannstaden och kvällens fest. Jag ska slappa i soffan ikväll, käka pizza och glo på bra serier. Elin ska på tjejkväll hos en kompis så det blir jag, Elias & min polare Ida. Jag ser framför mig hur skönt och lugnt det kommer bli. Jag ser även framför mig hur lätt och snabbt Elias kommer somna ikväll. Det blir mest rättvist så eftersom han var så duktig igår och somnade direkt när Danne nattade honom & fortfarande sov när jag kom hem.

Jag känner mig mosig i huvudet. Inte riktigt närvarande. Jag vet inte alls vad jag ska skriva och har påbörjat alla möjliga meningar som inte blir färdiga, som bara raderas. Jag har egentligen ingenting att skriva tror jag. Ögonen vandrar iväg hela tiden och fastnar på skidskyttet på tv:n. Om en stund ska jag iväg till Idas "pappa" och fira honom på 10-årsdagen. Det ni! Tio år som nykter alkoholist. Det är starkt och värt att uppvakta tycker jag, men jag kan inte låta bli att önska att det vore min pappa. Han var nykter, i flera år.

Det var år som gav mig min pappa tillbaka, år som vi använde till att prata, gråta, laga och lappa. Vi klippte sönder våra inre och hjälptes åt att klistra ihop i alla bitar till någonting bra. Han blev morfar till min dotter igen, han bad mig innerligt om ursäkt och jag förlät.

Sen rasade det. Det som tog sex år att bygga ihop tog bara en minut att rasera. Ett telefonsamtal. Ett tonläge som jag alltför väl kände igen. Den där iskalla känslan i bröstet. Dov smärta. Han gör mig så illa gång på gång och ändå kan jag inte sluta hoppas. jag skulle förlåta igen. Riva fram allting, klippa och klistra om och om igen. Samla ihop alla skärvor, fila till passformen, och sätta ihop dom så gott det går. Jag skulle försöka laga oss trots att det är meningslöst. Till slut kommer bitarna vara för små, sönderfilade, och inte passa ihop längre. Inte ens jag kan utföra mirakel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är en av de dikter som etsat sig fast i mitt huvud & suttit där sen mina tidiga tonår. En av (visserligen många) texter som hjälpt mig genom livet. Kloka ord som fått mig att fundera över saker, styra mitt liv, fatta beslut och agera för min egen...

..som inte passar längre.   Ibland blir jag galen. Så fruktansvärt arg över hur korkade människor det finns. Och ännu argare blir jag när jag inte kan skriva vad jag vill, vräka dynga över tröghuvudet här i bloggen. Självklara saker som glöms bor...

Jepp, nu har jag börjat jobba på "riktigt". Tillbaka på full tid, kul men ganska jobbigt faktiskt. Jag har nog blivit lite förslappad.. Idag har Elias varit hos farmor och röjt runt medan jag var på jobbet. Nu har jag gjort tre dagar av fem och se...

Så känns det faktiskt ganska bra. Elias sken som en liten sol med hela ansiktet inkletat i filmjölk när jag kom och hämtade honom. Han hade sovit över en timme och "läggningen" hade tagit ungefär 20 min, vilket är relativt kort tid. Ibland kan h...

Jag ska inte hämta mitt barn förrän klockan 15. Vet ni hur lång tid 5,5h timmar känns just nu?   Fast jag har fått skingra tankarna en stund, Åsa kom hit med Hero. Vi gick en promenad, åt en glass & släppte hundarna i bruksparken. Nu ska jag tona...